Funderingar en måndag - Blogginlägg

Det är intressant hur veckorna bara fladdrar förbi och blir till månader och till slut år. Som ung bryr man sig inte så mycket, men när man blir äldre så blir man plötsligt medveten om tid och hur viktigt det är att man gör något vettigt av den tid man har. Själv känns det som om jag slösat bort halva mitt liv på att lyssna på vad andra vill att jag ska göra.

Men först innan jag går in på det ämnet jag började med här inledningsvis så tänkte jag ta kort om helgen, som vanligt på måndagar. För helgen blev lite annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig.

Kort om helgen.

I helgen fick jag äran att vara kattvakt efter som min dotter och hennes sambo åkte ner och hälsade på sin morfar. Så större delen av helgen spenderade jag ensam i deras lägenhet medan gubben, som är tokallergisk mot katt, sov hemma. Först trodde jag att jag och gubben skulle spendera helgen ihop, men istället blev det en helg isär.

Men det blev långa stunder av ensamhet där jag fördrev den med att städa och plocka, i synnerhet i deras kök. Sen sopade jag lite här och var och torkade av ytor. Och sist men inte minst tvättade jag sängkläder efter instruktioner. Dessutom fick jag kanske lite för mycket tid att bara fundera. Och då kom jag att tänka på bland annat min barndom.

Tid?

Redan som barn drömde jag om att bli författare... och idag önskade jag att jag stått på mig mer angående det. Istället försökte jag få alla nöjda, vilket resulterade i att ingen blev nöjd, allra minst jag. Men min författardröm lever. Jag tänker inte ge upp. Även om det känns som om jag slarvat bort halva mitt liv med att vara till lags. Som om jag slösat bort min värdefulla tid på.

Jag gjorde mig själv en björntjänst när jag inte lyssnade på mig själv. När jag bara lyssnade på de vuxna omkring mig som påstod att de ville mitt bästa. Men de flesta (inte alla) brydde sig inte alls om min mig och min framtid. Jag var bara en i flocken som de tyckte var hopplös. En som aldrig kunde bli bra nog eller ens kunde lära sig.

Avslutningsvis.

Idag vet jag annat. Jag har insett att jag är bra på (inte bäst) är att skriva. Nu gäller det bara att hitta någon som tror på mig så som jag gör. Någon som vill lyssna på vad jag har att säga. Men antar att det är lättare sagt än gjort, för det självförtroendet som jag fråntogs som barn har inte repat sig helt och hållet. Inte än.