Får jag ta plats? - Tankekorn

Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så känns det som om jag skulle kunna skriva vilken skit som helst i mina bloggar eftersom så få läser. Fast samtidigt om jag skriver nått kränkande då och då så kanske min blogg får fart. Men det är inte min stil. Min stil är att skriva något som kanske kan ge en eftertanke, om även en ytlig och lätt, men ändå ett tankekorn. Och sen på det önska alla gott.

*Media från Pixabay. Redigerad i Wix.

Jag är kanske för snäll? Eller? Något fel måste det vara eftersom så få har kämpat för min vänskap. En lojal vän om jag bara fick chansen.

Känner mig utanför.

I hela mitt liv har det känts som om jag stått vid sidan om och bara sett på. Känslan av att jag aldrig kan bli bra på något har alltid varit närvarande. En känsla som tär på en. Men jag har också haft en stor rädsla för att en dag stå helt utan vänner. Nu har jag tack och lov ett par vänner kvar, ni vet vilka ni är. Men de flesta har, som jag varit orolig för, försvunnit. Jag kan tänka mig att min rädsla och ständiga oro kan ha varit en bidragande orsak.

Genom åren har vänner ställt krav på mig att vara den som hör av mig. Kanske inte medvetet. Men när jag slutade höra av mig, oftast i brist på ork, rann vänskapen ut i sanden. Och jag har alltid undrat om jag inte var tillräcklig? Eller om jag sökt mig till fel människor? Är det meningen att jag ska vara ensam? Stå här på utsidan och titta in på andras vänskaper och avundas.

Vart går gränsen?

Hur på får man vara utan att verka klängig? Är det för mycket begärt att förvänta sig att vänner och familj ska ställa upp? Hur många gånger kan man be om något utan att det blir tjatigt? När får man prata om hur man mår innan det blir gnälligt? När har man passerat gränsen så man kan säga ifrån? Eller gäller dessa oskrivna regler bara för vissa? Bara för mig?

Jag har gjort en del saker i mitt liv som jag kanske inte skulle ha gjort om jag fick chansen att göra om det igen. Men jag ville passa in. Nu handlar det inte några allvarliga grejer, utan de där små sakerna som sakta bryter ner ens självförtroende. Som gör att man suddar ut sig själv för att bli gillad. Fast är det värt det? Förmodligen inte.

Avslutningsvis.

Men vart hittar jag vänner som är mer som mig? Vänner där jag slipper dra på sig en mask för att bli accepterad? Som förstår att jag kanske inte alltid har ork. Som hör av sig bara för att fråga hur jag mår. Jag vet inte... känns som om det gått så lång tid att jag glömt bort hur man skaffar sig vänner.

Det var mitt tankekorn för idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Snälla dela. Ha nu en fortsatt bra dag. Ta hand om er därute och om varandra. Och har du en vän som inte hört av sig på ett tag, ring och säg hej och fråga läget.