För självkritisk - Tankekorn

Jag har alltid varit väldigt självkritisk, mer eller mindre, till allt jag gör. Det har dessutom knappast blivit bättre med åren. Tvärtom. Dessutom har jag alltid haft en förmåga att påbörja projekt men aldrig riktigt kunnat avsluta dem. Och det beror nog på att jag aldrig blir nöjd. Att jag aldrig riktigt känt mig bra nog. Varken för mig själv eller inför andra.

*Media från Pixabay. Redigerat i Wix.

Det har kanske också lett till att jag saboterar för mig själv. Om jag inget gör så slipper jag bli besviken när någon tycker till, eller ännu värre, bara ignorerar mig.

Min blogg.

Bloggen har blivit ett sätt att utrycka mig på ett sätt så att andra kan ta del av det på ett enkelt sätt. Men mina läsare har inte ökat med åren, tvärtom minskat. Nu ska jag inte sitta här och gnälla och dra en snyfthistoria om hur synd det är om mig. Jag ska komma med känslolös och trist fakta. Jag har nu bloggat i över tio år. Jag har få läsare. Än färre delar. Hoppet att nära vänner och familj ska ställa upp, läsa och dela har grusats.

När jag påpekat att ni kan väl dela min blogg så har jag fått alla tänkbara ursäkter. Alltså mina vänner läser inte bloggar. Jag är inte inne på Facebook så ofta. Jag vill inte ha Facebook. Ämnet du skriver om är inte mitt intresse. Jag har inte tid. Jag delar bara arbetsrelaterade saker. Jag har inte Facebook. Och så vidare. Men ... det finns några som läser och några som delar. Tack så mycket ska ni ha, det betyder allt, ni är guld värda.

Min författardröm. Men jag antar att jag hade väntat mig att ingen skulle bry sig om min blogg. Kanske har den attityden gjort att jag inte fått fler läsare, att inte fler vill ställa upp för mig. Att jag självsaboterar min dröm eftersom jag har fått för mig att ingen kommer att se mig för den jag är i vilket fall. Se hur bra jag är på att skriva. Eller rättare sagt hur bra jag blivit på att skriva genom utbildning och hårt arbete.

Och jag vet, jag borde ha skickat in min första bok till än flera bokförlag. Men när jag bara fick nej så tappade jag farten. Jag tappade orken. Jag fick på något vis bekräftat att oavsett hur bra jag än skriver så kommer ändå ingen att se mig. Att det gör det legitimt på något vis ingenting göra. Och se hur bra det har fungerat för mig...

Avslutningsvis.

Och där är jag nu. Jag försöker hitta minsta positivitet, minsta ork att göra det jag måste för att kunna uppfylla en livslång dröm. För att orka hålla rutinen med mitt bloggande. Jag försöker se hoppet om att jag en dag ska lyckas. Men i slutändan känner jag mig om en tiggare som ber om andras brödsmulor.

Det var allt för idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och snälla dela, det skulle göra min dag. Ha nu en fortsatt bra dag. Ta hand om er och om varandra.