Hur blir man modig - Tankekorn

Just nu sitter jag här och funderar på hur man kan skaffa sig mod att göra något som man aldrig gjort förut. Hur hanterar man den eventuella stress som kan uppstå när man är ute på tunn is? Finns det några knep som man kan ta till för att våga? Finns där några övningar man kan göra så att man blir modigare än man varit innan? Jag bara undrar...

Fotograf: DM Ramkvist, redigerad i Wix.

Just nu sitter jag här och ska ta nya kliv, kliv som jag aldrig gjort förut och jag ska erkänna för er att det gör mig väldigt nervös. Till och med stressad.

Min uppväxt.

Under min uppväxt stötte jag på hinder som jag gjort mig till den jag är idag. Som kanske gjort mig, rädd är kanske fel ord, men i alla fall gjort mig ängslig inför nya saker. Jag vill ofta kunna läsa på så jag vet vad det är jag ger mig in på. Finns inga instruktioner så blir jag den där som skjuter på det till sista stund. Ibland skjuter jag på det tills det är för sent. Och då ångrar jag mig såklart.

Men under min uppväxt fick jag utstå mobbing av klasskamrater. Lärare som satte mig hos talpedagog för att jag läspade utan två framtänder. Lärare som satte mig i specialklasser för att jag hade svårt att lära mig. Vart jag än vände mig kände jag mig utpekad. Jag kände mig ofta dum och korkad som inte förtjänade något bra. Och så känner jag ibland även idag. Vem vill satsa på mig? Jag är ju ingenting.

Stora hål.

Så... hur kommer man igen från det här? Du vet inget. Du förstår inte. Du ljuger. Du är dryg. Du är jobbig. Du är högljudd. Du hittar på. Du är uppmärksamhetssökande. Du är tråkig. Du kan inget. Du har ett hemskt skratt. Du är ful. Jag skulle kunna fortsätta skriva saker jag fått höra om och om igen under hela min uppväxt. Ord som påverkat mig och kanske till och med gjort mig feg.

Att att ständigt få höra det jag nyss nämnde ovan gör saker med en. Man tappar självförtroendet och sin självtilliten. Och hur mycket jag än kämpat så jag har inte lyckats bygga upp det. Det finns stora hål som inte går att täppa igen hur mycket jag än försöker. Självinsikten däremot är det inget fel på. Jag vet vad jag kan, jag tror bara att ingen kommer vilja att tro på mig. Tro på att jag kan, orkar och har viljan att bli en bra författare.

Avslutningsvis.

Jag vill så gärna ta det där klivet och bli författare. Men för att lyckas måste ja ta klivet och skicka iväg min bok. Men rädslan att bara få nej stoppar mig lite, gör mig lite feg. Så hur skaffar man sig mod? Jag antar att det är bara att blunda och köra och sen hoppas på det bästa. Fast magen värker bara jag tänker på det. För hur många nej klarar mitt fragila självförtroende?

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.