Kan inte tvinga någon - Tankekorn

När jag började blogga hade jag en föreställning om hur det skulle bli. Jag skulle få skriva av mig, dela mina tankar i olika ämnen och många skulle läsa och dela. Jag skulle också behöva utstå kommentarer, dåliga som bra. Självklart förstod jag att det inte skulle ske över en natt och att det krävdes hårt arbete. Men jag räknade nog lite för mycket med att de som påstod sig stå mig allra närmast också skulle ställa upp och stötta mig.

Bild från Pixabay, redigerad i Wix.

Men inget blev som jag hade tänkt mig. Inget. Jag har jobbat hårt för att komma hit där jag är idag, men jag har inte kommit längre, nästan tvärtom...

Diagnostiserad.

När jag blev sjuk i början av 2000-talet förstod jag att jag behövde att tänka om. Jag försökte utbilda mig, men orken fanns inte där. Inte ens för folkhögskola och än mindre för högskola. Sistnämnda gjorde att jag blev sämre av min sjukdom. Orken kröp ifrån mig och jag kände att så länge jag mår så här, som jag fortfarande mår, kommer jag inte orka med ett vanligt 9-5 jobb.

Många anser nog att jag är lat. Att jag inte kämpar tillräckligt. Men ingen vet egentligen hur jag mår, få förstår. Inte ens min man. Därför tänkte jag att jag skulle börja blogga och kanske en dag kunna tjäna en liten extra slant. Men jag insåg ganska så snabbt att bloggandet inte blev som jag tänkt mig.

Kan inte tvinga någon.

Men jag hade läst på hur man skulle gå till väga och den största anledningen till att man får läsare är att folk läser, kommenterar och delar. Jag tiggde och bad men fick bara ursäkter till varför de inte ville varken läsa eller dela. Men jag lyssnade och tog åt mig av deras kritik. Men det hjälpte inte. Hjälper inte ens att jag alltid försöker hålla mina bloggar korta. (Mellan 1-5 min lästid.)

Jag vet att jag inte kan tvinga någon att göra något de inte vill göra. Jag är inte dum, kanske lite naiv som lever på hoppet. Fast jag hade ändå en förhoppning att man faktiskt ville stötta mig. Nu menar jag såklart inte ni som läser min blogg, vilka ni nu är. Jag pratar om de som påstod sig stå mig närmast men som ändå inte ville stötta. Varför har jag aldrig aldrig riktigt förstått.

Avslutningsvis.

Jag vill avsluta denna blogg med att tacka alla ni som läser. Jag är så tacksam för er. Men om du inte vill dela så ge mig i alla fall en tumme så jag vet vilka ni är. Lättare att vara tacksam mot en person än en siffra i statistiken. Sen vill jag igen tacka min man som läser allt, tummar, kommenterar och delar.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ha nu en fortsatt bra dag och ta hand om er alla.