Makt blir aldrig... - Tankekorn

"Makt bli aldrig mätt" är som om makten lever sitt eget liv. Och kanske den gör det också. Ett sorts virus som leder till någon sorts hetsätning, där de som äter fortsätter med det trots att de varit mätta sen länge. För hur man än vänder och vrider på det, mycket vill alltid ha mer, de vill kunna äta kakan och samtidigt ha kvar den. Med ens så försvinner moralens spärrar som i normala fall stoppat dem från att gå över lik.

Som tur är, är de bara några få som drabbas av detta virus ... detta maktbegär. Tyvärr är det ofta de som inte borde ha makten som tar den. Inte för att hjälpa andra (även om det kanske började så) utan enbart för att höja sin egen självkänsla.

Makt korrumperar.

Men uttrycket "makt blir aldrig mätt" används för att beskriva en person som redan sitter i en maktposition och som aldrig blir nöjd utan bara vill ha mer och mer och mer. Nu säger jag inte att det är fel att sträva uppåt, att ha ambition och låta sig utvecklas och bli bättre som människa. Men ibland går det snett. De som drabbas av detta maktvirus börjar bete sig som om de gått och blivit beroende av en starkt beroendeframkallande drog.

Och när den sitter där och strävar efter sin makt, när den gör vad som helst för att komma upp dig en millimeter så är det lätt att de låter sig bli korrumperad. För jakten på makt förstör ens moraliska kompass totalt och det enda som händer är att man fylls en med destruktiv stolthet. Men visst, det finns alltid undantag, tack och lov.

Antagonisten.

När jag skriver så skapar jag alltid en motpol till min protagonist, till min huvudperson, och det är antagonisten. Och antagonisten är den som ska sätta käppar i hjulen och skapa problem för protagonisten och dens vänner och familj. Den som skapar friktion och gör det spännande.

I min värld är antagonisten alltid den "fientliga" karaktären. Det behöver inte betyda att den karaktären är ond i grunden, bara att den drivs av makt. Den makt som ger dem rätten att hämnas. Jag kanske använder mig av den maktgalna karaktären som jag beskrev här ovan som mall till min antagonist men med skillnaden är att min antagonist smyger i kulisserna. Ja, tills det är dags att servera hämnden såklart.

Avslutningsvis.

När man råkar ut för en makthungrig person så är det kanske inte så kul, men när man skriver kan man inte låta bli att tycka de är fascinerande. Att de är en bra mall till alla ondingar. Och när man ser sig om i världen idag så vimlar det av dem så man behöver inte leta länge förrän man hittar någon att basera sin antagonist på. En antagonist som i slutändan får sitt straff. Som gör att protagonisten levde lycklig i alla sina dagar.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Ta hand om er. Kram.