Min diagnos - Personligt

Jag har länge funderar på att skriva om mig och mitt mående. Samtidigt har det varit ett svårt beslut att ta eftersom det skulle betyda att jag måste bli mycket mer personlig mer er. Kanske skriva om ämnen som är jobbiga ta upp. Men i går kväll, när jag skulle sova, så tog jag mitt beslut att jag faktiskt ska skriva om det. En liten bit i taget.

Dessutom vet jag om att jag inte ensam om att känna mig som jag gör. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig negligerad av sjukvården.

Innan min diagnos.

I början på 2000-talet märkte jag att jag började få mer värk i kroppen. Det gjorde att jag sov dåligt och blev trött och grinig på dagarna. Men det som fick mig söka läkarvård var när jag märkte att min kropp inte längre orkade, som att springa upp för en trapp. Jag blev snabbt trött i musklerna och det började det göra ont på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Jag sa, till alla läkarna, att jag hade så ont i kroppen att jag inte kunde sova. För de orden gav de mig pamfletter om sömnproblem, förslag på sömntabletter och till och med depressionsmedicin. Sen började allt fler symtomer dyka upp. Som trötthet, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, hjärntrötthet och så vidare. Sen började jag också gå upp i vikt.

Min diagnos.

Till slut fick jag diagnosen Hypotyreos. Det är lite drygt 20 år sedan nu. Sen dess har jag knappt fått någon information om min sjukdom av sjukvården. Allt jag vet har jag läst mig till själv. Och det är väldigt knapphändig information. Jag vet inte alltid varför jag mår som jag gör och om jag kan göra något åt det. Bara det gör mig nedstämd och ledsen.

Värst av allt är att ingen kan förstå. När jag säger att jag är trött har jag fått som förslag att jag kanske ska sova bättre på nätterna, eller kanske gå och vila. Men om sömn inte hjälper vad gör man då? Ja jag vet inte. För hur ska jag kunna begära att andra ska förstå vad jag går igenom när jag själv inte gör det.

Avslutningsvis.

Det går inte att skriva om min diagnos i ett blogginlägg. Därför tänkte jag ta upp en symtom i tagen och förklara det närmre. Men inte bara det utan kanske tar upp andra saker jag fått uppleva på livets väg. Men också förklara varför skrivandet är typ det enda jag någorlunda orkar med idag.

Och har ni frågor så var inte rädd att ställa dem, jag ska göra mitt bästa att svara på dem. Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu vara på er.