Möten inom sjukvården - Personlig

Att leva med Hypotyreos är inte alltid så lätt... många, inklusive mig, får väldigt lite stöd och hjälp av sjukvården. Men visst jag har sett människor som är nöjda och som fått den hjälp de behöver för att orka med en vanlig vardag och allt vad det innebär. Men det gäller inte mig. Så idag tänkte jag ta upp den personliga aspekten av de möten jag haft inom sjukvården och hur många gången jag sökt hjälp utan att få det.

För när jag sitter med facit i min hand, tänker tillbaka på mitt liv som varit, så är jag nästan säker på när jag blev sjuk. Och också vad som triggade det.

Min första symtom.

Jag minns det som om det vore igår när jag upptäckte det som jag sen skulle referera som min första symtom. Jag märkte att när jag borstade håret så lossnade ovanligt mycket hår. Först blev jag orolig och senare också lite rädd. Men så efter ett tag märkte jag att jag inte tappade håret utan att det gick av. Då rakade jag av håret. Sen växte det tillbaka, lite tunnare, men det växte tillbaka.

Men redan då borde jag ha sökt läkare men jag gjorde det inte. Det skulle ta mig ytterligare flera år innan jag förstod att det var dags att söka läkare. Men de hittade inga fel på mig. Jag fick en massa råd men som inte hade något med att göra hur jag mådde. Och så har det i princip fortsatt.

Ingen lyssnar.

Sen jag började söka sjukvård för ungefär 25 år sedan har jag haft många möten med olika läkare. Jag har inte haft en läkare två gången, en undantag för en läkare som ringde upp mig två gånger för att skälla ut mig för något han glömt bort att göra. Men hittills har jag inte träffat på någon som lyssnat på hur jag egentligen mått. Så länge proven visade sig vara bra så stängde de öronen helt.

Senast jag var till en läkare så kändes det riktigt positivt. Och jag vet att jag tänkte att nu äntligen har jag hittat en läkare som lyssnar. Han ställde följdfrågor, såg till att jag fick väga mig, tog blodtryck och nya blodprover. Det såg så lovande ut. Ja ända tills jag två veckor senare fick ett brev på posten som sa att de inte skulle gå vidare med utredningen av min hälsa.

Avslutningsvis.

Jag har nog aldrig känt mig så besviken så som jag gjorde då. Och då ha jag varit besviken så många gånger innan. Men jag trodde att han lyssnade när han var så vaken och ställde följdfrågor. Men sen när proverna visade det de ville se så var jag ointressant igen.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Dela gärna. Ta hand om er och varandra.