Någon som förmår oss - Tankekorn

"Vad vi bäst behöver i livet är någon som förmår oss att göra vad vi kan." Eller som i mitt fall, göra det jag orkar. Att ha någon där vid ens sida som uppmuntrar när vi känner oss uppgivna. Någon som kan stötta oss när vi känner oss hopplösa. Någon som kan se se vår fulla potential och hjälper en att uppnå det. En sån någon behöver vi alla ha i våra liv...

Det viktiga i en mentor, en vän eller en familjemedlem, är någon som kan stötta, uppmuntran och pusha en att ta de där riskerna som gör att vi utmanar oss själva. För det är genom dessa utmaningar som vi också kan växa som människor. Bli bättre och nå våra drömmar.

Tror på en.

Jag tror nog att alla vi vet om hur många drömmar man hade som barn. Men det är få av dessa drömmar som sen följer med en upp i vuxenlivet, om en några alls. Men de som har haft en barndomsdröm som fastnat och följt med på resan vet om hur viktigt det är att ha någon som står där vid ens sida och uppmuntrar. Som vet hur bra man är.

För när man blir vuxen och väl står där vid kanten, på marginalerna redo att hoppa så är det skönt om man har någon vis och klarsynt vid sin sida. Ensam är inte stark... utan det är genom andra som vi till slut kan genomföra ens dröm, oavsett vad det handlar om. I mitt fall var det att bli författare.

Mitt stöd.

Jag önskade att jag hade det stödet när jag växte upp, att någon trodde på mig och min dröm. Nu ska jag inte älta gammal skåpmat, men det har gjort att jag många gånger tvivlat på mig själv. För tänkt att om jag hade fått det där stödet och den där uppmuntran från början... Vart hade jag varit idag? Hur som helst, idag har jag det stödet. För min gubbe, han står där vid min sida i vått och torrt och uppmuntrar mig att kämpa på.

Men idag handlar det om att orka... Jag går och lägger mig trött och vaknar upp tröttare. Medicinen fungerar bra säger läkarna, ändå känner jag det inte alltid. Tröttheten (och värken) isolerar då man inte orkar umgås med vänner och familj på samma sätt man gjorde förr. Och jag saknar det.

Avslutningsvis.

Det är därför jag skriver. Det gör att jag har något att se fram emot, som gör att jag har en daglig rutin, något som jag känner att jag mäktar med och är bra på. Men tvivlet ligger där tätt under ytan och skaver. För om ingen i min uppväxt orkade lyssna på mig, om ingen orkar höra det jag nu har att säga hur ska jag då hitta ett bokförlag som tror på mig?

Hur som helst... Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid. Ta hand om en nu. Kram.