Skriva om ensamhet - Tankekorn

Den här veckan har jag inte skrivit på någon ny bok eller ens haft någon idé. Jag har haft en tuff vecka där jag varit trött, haft svårt att koncentrerat mig och känt mig lite vilsen. Inte vetat vilket nästa steg i mitt skrivande som ag egentligen ska ta. Men tankarna har snurrat på om ensamhet. Om alla människor där ute som är mer ensamma än jag någonsin kunnat fantisera om. Som inte har någon annan än sig själv.

För det finns ensamma människor där ute som lider i tysthet, som inte vet hur de ska hitta vänner. I synnerhet när deras självförtroende förmodligen är i total botten.

Att ta sig ut. Jag nämnde i en tidigare blogg den här veckan att det finns många experter på tv som sitter och har åsikter om hur man tar sig ur ensamhet. "Det är bara..." brukar de äga och lägga till något om en kurs eller träffpunkt. Det de inte vet är om man kommit så långt i sin ensamhet så är det inte bara att bryta den. Det är inte bara att börja en kurs, du ska våga gå dit. Och om du mot förmodan går på en kurs ska du våga ta kontakt med fullständiga främlingar, igen.

Jag kan bara utgå från mig själv. När jag var yngre hade jag inga problem att hitta nya vänner. Jag gick ut på krogen själv och började umgås med människor. Jag gick utbildningar och kurser där jag fick nya vänner. Inget av det skulle jag våga göra idag. Idag vågar jag knappt ringa mina vänner för jag är rädd att jag stör. För att jag inte längre vet vad de har för liv. Sen är orken också en faktor. Jag orkar inte lika mycket längre.

Skriva av sig.

Därför har jag under denna vecka skrivit av mig angående ensamhet så som jag uppfattar den, men också som jag kan tänka mig att riktigt ensamma människor kan uppleva den. Det har blivit en rad dikter om att känna sig övergiven, känna sig utanför och om sorgen när man förlorar en vän. Och jag känner att jag har fler idéer på gång i mitt huvud.

Det känns skönt att få sätta ord på känslorna, även om orden i vissa fall faller ner på pappret som någon symboliskt. Det gör att jag får insikt om min ensamhet men också hur andra kan känna sig som är ensamma på riktigt. Jag har trots allt min familj omkring mig, även om de känns långt borta ibland. Men det finns de som inte ens har det...

Avslutningsvis. Jag har min man som alltid finns där och han gör så jag inte känner mig helt ensam. Dessutom är han också min bästa vän. Men visst önskade jag att livet var lite annorlunda. När vännerna inte har tid eller lyser med sin frånvaro så sitter jag här med min bristande ork och funderar på vad som egentligen hände. Varför blev det så här? Om jag visste det hade jag nog löst problemet för länge sedan.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Och har ni en vän som inte hört av sig på ett tag, räck ut en arm för och hör av dig. Jag lovar de skulle bli glada. Tack för att ni läste. Ta hand om er och om varandra.