Släppa taget om kanten - Tankekorn

En tanke som slagit mig är varför ingen uppskattat det jag gjort. Varför det är så många andra som, vid lika arbete får mer uppmärksamhet. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Varför det alltid lev så. Varför det, i vissa fall, fortfarande är så. Och mer än en gång i mitt liv har jag tänkt, är jag inte värd mer än så, är jag inte värd att uppskattas för det jobb jag lagt ner?

*Media från Pixabay. Redigerad i Wix.

Men så hörde jag en kommentar på TV. Den fick mig tänka om. Den förklarade den känsla som jag burit på mer eller mindre i hela mitt liv.

Utgångspunkten.

Jag började skolan med att inte kunna skriva. Nästa nivå var att man åtminstone kunde skriva sina namn. Redan där låg jag efter de jag hade omkring mig. Men jag var en god student och var vetgirig. Jag ville lära mig allt. Men jag insåg snabbt att det fanns saker jag hade svårare för (matte) och saker jag hade lättare för (läsa).

Jag fick kämpa hårdare än alla andra för att komma upp till den nivå där de startade. Och när jag kom upp till den nivån hade såklart alla andra tagit sig till nästa. Att jag snabbt blev bra på att läsa glömdes bort. Så jag fick aldrig den uppmuntran som jag såväl behövde. Som jag kanske i viss mån behövde mer av än de runt omkring mig. Bekräftelse på att jag va på rätt väg.

Idag.

Det där som jag fick uppleva genom skolan har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna. Så att jag än idag tror på att jag inte har vad som krävs. Men det handlar om små saker när ag stått där i kön med vad jag gjort. Stolt sträckt fram mitt arbete för bedömning. Svaren har aldrig väntat på sig utan alltid varit, bra jobbat Diana.

När nästa stäckt fram sitt arbete så har den fått mer beröm och jag har varit bortglömd. Det är så har det har känts varenda gång. Jag har ifrågasatt mig själv om jag någonsin kan bli bra nog. Jag vet att jag drog på mig en offerkofta. Men när man väl fått den på sig är de inte lätt att få den av sig. Och när den sitter på blir man bra på att sätta käppar i sina egna hjul.

Avslutningsvis.

Känns märkligt när man hör en person säga "att han fått kämpa hårt för att nå upp till den nivån där andra började". Men det är precis så mitt liv varit. Jag har fått kämpa hårt för att nå upptill kanten. Men när jag väl nått kanten har någon annan hunnit före och jag puttas ner igen. Fast, vill jag bli något måste jag släppa taget om min kanten, ta av mig offerkoftan och visa på att jag är att räkna med.

Det var allt för idag. Tack för att ni tog er tid. Ha e fortsatt bra dag. Ta hand om er och om varandra.