Ständig värk - Personligt

Att skriva om hur man mår har inget att göra med att man gnäller eller är gnällig. Visst ibland kanske man inte orkar annat. Men för det mesta handlar det bara att tala om för omgivningen varför man kanske låter lite kort i tonen och varför man inte orkar eller varför man låter knorrig. Men idag tänkte jag ta upp en sak jag nog levt med, mer eller mindre, sen tonåren och det är värk.

Från min växtspurt i tonåren (växte 16 centimeter över sommarlovet) fram tills i dag har jag alltid haft ont i kroppen. Däremot har värken ändrat sig (eller utvecklat sig).

Värk genom livet.

När jag växte så mycket jag gjorde där under en kort period fick jag ibland så ont att jag knappt orkade sätta fötterna i golvet. Sen efter att jag närmat mig vuxenlivet fick jag värk eftersom jag hade glappa leder. PÅ mitt första jobb fick jag min förta riktiga ryggvärk, den skylldes på att jag dansat klassisk balett som barn. Jag bara undrar hur ont jag kunde ha haft om jag inte hade dansat alls?

Men så, många år senare, började jag få en ny sorts värk i kroppen. Fick inte sova på grund av att det molade i musklerna. Det i sin tur gjorde mig trött och orkeslös. Efter ett par års springande hos läkarna fick jag reda på att det var en symtom för Hypotyreos. Där fick jag också veta att den värken kanske aldrig skulle gå bort helt.

Ständig värk.

Men sen den dagen för cirka tjugo år sedan så har värken ändrat mönster igen de senaste åren och på sätt och vis intensifierats. Jag har nämnt det för läkarna men de verkar inte vara intresserade av att lyssna på mig. När jag 2019 nämnde att jag började bli varm, att jag inte tålde värme på samma sätt längre fick jag svaret "det var konstigt" och så var det inget mer med det.

Men värken finns där hela tiden, jag har bara vant mig vid det. Men ibland blir det värre som i fredags. Det gjorde så ont i mina ben att jag hade svårt att sitta. Och värken, även om den mildrats en hel del, så har jag fortfarande ont. Räcker med att jag sitter här i soffan så gör sig värken påmind. Det jag funderar på ... ska man verkligen behöva ha det så här? Att ingen läkare tar en på allvar.

Avslutningsvis.

För att leva med värk är riktigt energikrävande. Ibland räcker det med att någon klappar på mig så kan det smärta till. Men antar att jag måste hitta ett sätt att leva med det, om jag bara kunde förstå varför jag ibland har så ont. Kanske det hade underlättat, åtminstone en smula.

Men nu så får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste (mitt "gnäll"). Sen dela gärna är ni snälla. Ta nu vara på er.