Ta plats - Tankekorn

Jag trodde det var okej för mig att ta plats... När jag började blogga 2012 hade jag som mål att få ett par hundra läsare. Det har inte hänt och jag kämpar i motvind. Men jag ger inte upp. För vad har jag för val? Skrivandet gör att jag orkar kliva upp samma tid varje morgon och som ger mig min vardagsrutin och som gör att jag orkar med allt annat jag också måste göra.

Blid från Pixabay, redigerad i Wix.

Jag vet att jag inte är bäst, att jag skriver fel och att bokstäver flyger än hit än dit. Jag vet om det, men ändå... skrivandet är nog det enda jag är någorlunda bra på.

Stötta.

Jag är absolut inte bitter. Jag är inte ens arg eller besviken längre. Men ändå hade jag hoppats, när började blogga, att de som stod mig närmast skulle stötta. När stöttningen uteblev frågade jag varför. Och de svarade. De var inte intresserade av allt jag skrev, det vill säga sporten, utan de ville läsa mer om mig och mina tankar. Lätt löst tänkte jag.

Jag lyssnade på kritiken tog till mig av den. Idag har jag en blogg där jag skriver om mig, mina tankar och funderingar kring mitt skrivande. Inget annat. Men stödet? Vart tog det vägen? Jag vet inte. Jag förstår såklart att man inte kan tvinga någon att stötta. Jag hade ändå hoppats på att man skulle vilja stötta mig av egen fri vilja. För det är väl så man gör för en familjemedlem och en vän? Eller?

Läsare. Jag har läst på allt man kan för att lyckas med sin blogg. Tuggat mig igenom råd på råd. Dock har alla dessa ett gemensamt. Och det rådet är att man måste få stöd av vänner och familj som läser och delar och kanske till och med kommenterar. Visst har vissa av mina bloggar delats, visst har det funnits de som tummat och de som läst. För det är jag alltid tacksam.

Tummar du så vet jag att du läst. Men om jag har runt fjorton läsare och bara två har tummat, vilka är då de andra? Är jag inte värd den där extra sekunden det tar att tumma, eller de är extra sekunderna det tar att dela? Är inte jag värd en kvart i veckan? Jag slår vad om att du sitter längre med din mobil varje dag. Varför då inte läsa, tumma och dela? Eller begär jag för mycket här?

Avslutningsvis.

Det känns fint när någon säger att de stöttar. Det värmer. Men ord är bara ord tills de följs upp av en handling. Tyvärr. Ska jag vara ärlig så vet jag inte längre vad jag ska göra för att få folk att stötta mig. Jag varken vill eller kan tvinga någon. Samtidigt dyker tankarna upp... att ingen tror på mig eller att jag är värd det.

Nåja, det var det jag hade att bjuda på idag. Tack så mycket ni som läser. Dela gärna, tack. Ha en fortsatt bra dag nu och ta hand om er och om varandra.