Tid är en lustig sak - blogginlägg

Ibland känns det som om tiden bara rusar förbi och sen ifrån en. Vecka efter vecka, månad efter månad passerar innan man hinner tänker efter och nu är det snart jul. Igen. Eller ja, det känns så nu när jag har så många saker jag måste hinna med innan jag kan slappna av. Innan jag kan sätta mig ner och njuta av god julmat, av Kalle Anka och en massa hemlagat julgodis. Sen hade vi tänkt hinna med en liten roadtripp innan dess...

Snart är det november... på onsdag närmre bestämt och innan dess har jag en del sake som jag vill li klar med. Hade planerat att göra saker under helgen men i fredags råkade jag blinka en gång för mycket för nu är det helt plötsligt måndag morgon igen.

Det där med tid.

Tiden är konstant. Med andra ord den går lika fort hela tiden ändå så uppfattas den olika beroende på vad vi gör. Har vi det tråkigt en stund eller går och väntar på något så kan det kännas som några få minuter är en evighet. Har vi det lite kul en stund eller måste hinna med att göra saker innan en viss tid så säger det bara swoosch så har ett par timmar passerat. Kanske till och med en hel dag.

Eller som jag då, råkade blinkade till lite för dramatisk under fredagskvällen. Men det är lite så när man planerat in saker man "måste" få gjort inom en viss tid. Då rusar tiden ifrån en snabbare än ett snabbtåg. Sen står man där och ser i ögonvrån hur ångesten kikar runt husknuten med ett illvilligt flin.

Skriva klart.

Samma sak gäller skrivandet. Man planerar in hur mycket man ska skriva göra under en vecka, under en månad och under ett år. Hur mycket man ska hinna skriva och sen redigera. Men man hinner aldrig så mycket som man tänkt sig. Som man hoppats på. Alltid är det något som sätter kämparna i hjulen som gör att tiden rinner likt sand mellan fingrarna.

Jag förstår inte alltid vart tiden tar vägen (om man nu kan utrycka sig så) och varför den ska gå så fort. För ett ögonblick kan tiden kännas segare än kola, men för det mesta känns det som om det vore ett enda regnväder. Ett regn vars vatten snabbt letar sig ner i små bäckar som slingrar sig mot åarna, årans som i sin tur forsar ut i älvarna som sen rinner ut i havet. Och innan man vet ordet av det sitter man på en ranglig flotte på väg ut mot tidsbristen. Ja om man inte stoppas av ett vattenkraftverk innan dess.

Avslutningsvis.

Men jag hoppas någonstans att mitt skrivande ska hinna bli klart. Att ett bokförlag, och det räcker med ett enda, ska tro tillräckligt mycket på mig så att de vill ge ut mina böcker. Och jag behöver inte bli någon Stephen King, Danielle Steel eller ens en Camilla Läckberg... jag vill bara bli tillräckligt omtyckt.