Tro på sig själv - Tankekorn

Den senaste tiden så har jag funderat. Funderat på en några saker som jag blivit 'anklagad' för. Till exempel: Jag skrattar för högt, jag är för negativ, jag är dryg och jobbig, jag förstår inte, jag är för högljudd eller jag pratar för mycket. Dessa så kallade återkommande 'anklagelser' gör saker med en person. För om man bara la ner lite tid på mig skulle de upptäcka en snäll person och en lojal vän... Testa mig, du kanske blir förvånad.

*Media från Pixabay. Redigerad i Wix.

Men det spelar nog ingen roll hur vi alla blir behandlade genom livet, bra som dåligt, det kommer alltid att påverkar oss och hur vi till slut blir. Jag är ingen undantag.

Jag är jag. Jag har blivit den jag är på grund av många som pekat finger. Jag har försökt säga ifrån, men ibland känns det som om jag pratar inför döva öron. För jag skrattar inte för högt, jag är glad. Jag är inte negativ bara för att jag har en annan åsikt. Jag är varken dryg eller jobbig utan anledning. Jag förstår vad du säger, du förstår inte alltid mig. Och ja, jag blir högljudd när ingen lyssnar. Fast det där med att prata för mycket? Ja det kan ibland ligga något i det...

Det finns stunder när jag blir stressad, nervös eller känner mig obekväm. Då börjar jag pladdra. Om dessa människor inte ser mig annars kommer de aldrig förstå att jag ka vara tyst. Ironiskt nog tycks människor omkring mig glömma bort mina tysta stunder. För jag pratar inte hela tiden, dessutom avbryter jag bara när jag själv blivit avbruten och inte känner mig lyssnad på.

Påverkar mig.

Alla dessa anklagelser har påverkat mig. Det har gjort att jag tvekar att göra saker eftersom jag intalat mig själv att ingen kommer lyssna, ingen kommer att tro på mig. Och det är nog här som självsabotaget tar vid. Jag vet att jag borde skicka in min första bok till fler bokförlag. Hittills har det blivit fyra-fem stycken. Alla har svarat nej, utom ett jag tackade nej till eftersom jag inte hade råd. Men där är jag nu.

Nejen har etsat sig fast mer än jag kunnat ana, det förstår jag nu. Trots att jag lovat mig själv att kämpa på tills jag fått mitt ja. Men luften har gått ur mig. Orken lyser med sin frånvaro. För vem av alla dessa skulle tro på mig? En högljudd, dryg, svammelpratande, enfaldig person. Ingen förmodar jag.

Avslutningsvis.

Problemet är inte att någon har sagt ifrån när jag trampat på någons tå. Det gör vi alla någon gång och då måste man få säga till. Nej det här handlar om att folk rapat ur sig samma sak om och om igen. Några har till och med upprepat vad andra sagt utan att de känner mig. Det har gjort att jag tappat tron på mig själv. Om jag inte längre tror på mig själv, hur ska jag få andra att göra det?

Tack för att ni läste. Dela gärna. Ha en fortsatt bra dag. Och ta hand om er och om varandra. Tänk på att lyfta andra med beröm, inte sänka med anklagelser.