Blå del 1/3 - Novell

Den senaste tiden har onsdagar inneburit att jag delat med mig av en av mina egen komponerade dikter. Idag tänkte jag däremot (som utlovat) dela med mig av en novell. En novell som jag har låtit mig inspireras av en låttext. Och låten heter Blue av A perfect circle. Så har ni inte hört låten så kika in på Spotify eller på You tube och lyssna. Låten i korta drag handlar om en person som sitter och tittar på någon som får en heroinöverdos men som förnekar för sig själv vad som egentligen händer. Att allt fortfarande är bra.

Eftersom jag tyckte att novellen kanske blev lite för lång att dela på en gång så delade jag in den i tre delar. Idag bjuder jag på del ett av tre.

Blå - En sådan härlig färg för dig. -

- Del 1/3 Hur vi möttes. Jag minns när vi träffades för första gången. En vårdag för sjutton år sedan. Jag var bara 19 år och hade flyttat in till stan då jag fått jobb i en klädbutik. För första gången bodde jag på egen hand i en liten billig tvårummare. Men jag trivdes inte. Ingen verkade vilja bli min vän. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig, ingen såg mig. Samma sak som jag upplevde genom hela min skolgång. Jag började på allvar fundera på om det var fel på mig. Aldrig hade jag, inte ens för sekund, kunnat tänka mig att det berodde på de andra.

Jag hade bott inne i stan´ nästan en månad när jag bestämde mig för att gå ner i stadsparken, om inte annat bara för att se hur de såg ut. Om det var så bra som jag hört mina arbetskamrater viska om sina picknickar. Picknickar som jag inte var inbjuden till. Men den här dagen var en underbar dag, det kände jag redan när jag vaknade. Små lätta moln passerade snabbt på den klarblåa himlen, solen delade med sig av sina varma och omfamnande solstrålar och fåglarna tävlade i vem som kunde kvittra högst. Det var nästan ett öronbedövande glädjetjatter nere i stadsparken. Tjatter som blandades med bilars brummanden, vuxnas prat, barns spring och lek. Men så fort våra ögon möttes så tystnade allt. Det var som om fåglarna höll andan, som om barnen stannade upp, som om de vuxna väntade på en ny vårflört. Det kändes nästan som om alla bilister med ens stannade och väntade på grönt ljus. Och där på parkbänken, där satt du och såg på mig. Jag ville så gärna stanna och prata, men jag visste inte vad jag skulle säga. Mitt försök att komma på något vitsigt misslyckades. Jag kände mig så dum, men också besviken, när jag bara passerade bänken med ett fåraktigt leende klistrat i mitt ansikte. Jag som vaknat med en sådan positiv känsla i kroppen, kände mig nu helt värdelös. Hur svårt ska det vara att bara säga något? Vad som helst. Som ett hej kanske. Då hände det något oplanerat. Fast du trodde alltid att jag gjorde det med flit. Men jag tappade min mobil. Jag vågade inte stanna för att plocka upp den så jag fortsatte att gå.

Då hörde jag snabba steg komma upp bakom mig. Kände hur någon lade sin hand försiktigt på min arm för att så jag skulle stanna.

”Ursäkta men du tappade visst din mobil”, sa en mjuk skönsjungande stämma bakom mig.

En röst som lät som en välkomponerad melodi som sakta smög sig in i mina öron och spred sig i hela kroppen som mjuk och trygg sammet. När jag vände mig om stod du där med det mest underbara leende jag någonsin sett. Du höll fram mobilen och jag tog emot den med en nick.

”Tack”, sa jag med knapp hörbar röst. För det var det enda jag fick ur mig. Tack?

Hur kunde min fantasi bli så obefintlig? Jag som ville säga så mycket mer. Men att stå där framför dig fick mig nästan att tappa andan. Din aura utstrålande både ljus och värme i sådan grad att det gjorde mig knäsvag. Dessutom luktade du så ljuvligt gott att jag inte kunde bli något annat än blixtförälskad i dig. Du den vackraste man jag någonsin sett. Som jag någonsin träffat. Och dessutom pratade du med mig.

Till slut tog jag modet till mig och mötte dina gnistrande blå ögon.

”Tack så mycket”, sa jag med lite starkare röst. Sen log jag försiktigt.

Samtidigt kände jag hur mina kinder började hetta. Hur skulle jag nu bete mig? Vad skulle jag säga? Var det nu jag skulle gå? Jo det kanske var det. Jag nickade, sen vände jag mig om.

”Du har inte lust att gå och ta en fika?” sa du snabbt, ”det ligger ett fik där borta … om du vill alltså.”

”Ja varför inte”, sa jag och försökte spela nonchalant.

Jag ville ju inte visa hur intresserad jag egentligen var. Vi hade inte ens träffats i en minut. Dessutom ville jag vara som mina världsvana arbetskamrater, sådär lagom kylig och intressant, inte som osäkra och klumpiga jag. Men du bara log.

”Försök att slappna av”, sa du och log förstående, ”jag vill lära känna dig och den du är. Jag vill inte att du ska bete dig på ett sätt som du tror att jag vill att du ska vara.”

När du sa det höll jag på att svimma. Hade någon äntligen förstått mig. Jag log brett och smög min hand om din arm.

Vi gick till det berömda fiket som låg mitt i parken. Vi satte oss på deras uteservering och du gick in och beställde kaffe och en varsin kanelbulle. Sen pratade vi. Och vi hade så mycket att säga varandra den dagen att vi satt kvar långt efter de stängt. För första gången kunde jag skratta avslappnat utan att skämmas. Utan att mina föräldrar jämförde mig med en elak släkting, utan att någon påpekade att jag lät som en häst eller att någon sa att jag skrattade för högt. Du sa att du älskade mitt skratt för att det var genuint och äkta. Klart jag trodde på dig.

Efter den dagen träffades vi ofta efter jobbet. Först tog vi en promenad och sen en fika. Efter ett par månader bjöd du ut mig på en av stans finaste restauranger. Vi hade inte än varit hemma hos varandra, men du friade till mig. Jag kunde knappt tro mina öron. Så jag fick fråga om jag hörde rätt. Jag trodde inte mina ögon heller när du höll fram den finaste diamantring jag någonsin sett som hade små diamanter som var utspridda i ett skirt blommönster. Klart jag sa ja. Just där och just då kände jag mig som världens lyckligaste kvinna. Jag var så glad att du valt mig. Då kunde jag inte tänka tanken att en dag skulle allt sluta i mitt sovrum.

Slut.

Hoppas att ni gillade denna del ett av tre noveller. Men som sagt nästa onsdag delar jag med mig av del två som jag valt att kalla 'Jag gjorde allt för dig'.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er. Kram.