Ett litet troll - Kort novell

För ett par veckor sedan fick jag lite "feeling" och började skriva på en rimmande dikt som snabbt ändrade sig till en liten berättelse. Igår kväll skrev jag en till med samma tema. En fortsättning kan man säga. Frågan jag ställde mig då och nu: är detta en dikt eller en kort novell? Jag vet inte riktigt. Men till slut så kom jag fram att det nog kan kategoriseras in under kortprosa, en "flash fiction". Det vill säga en mycket kort novell som också råkar innehålla lite (nöd)rim.

Den är kanske en kort prosa, den är däremot inte prosaisk... det vill säga vardaglig, torr och fantasilös. Nej, den här är full av fantasi om ett liten troll som rör sig i skogen och ute på myren ibland.

Ett litet troll.

I den gamla skogen ett litet troll kikar ut från ett litet hus, där hon bodde med sin man i sus och i dus. Hon slog snabbt in på stigen som ledde henne ut på den stora myr, mot svamp, lingon och hjortron hon stegen styr. Hon plockar allt med stor respekt, för hon vill trots allt inte fläcka ner sin fina dräkt. Sen tar hon gärna upp myggens förslag på kamp, även om deras stick nästan ger henne kramp. Men hon hoppar glatt från tuva till tuva och fyller sin korg, sjunger på en sång med en röst som saknar sorg. Men i människornas värld är hon dock ratad, av vissa är hon till och med riktigt hatad. För de få gånger hon visat sig inne i byn, ja då har de i bästa fall kastat på henne en massa gamla gryn. Men ändå hon mot människorna log, eftersom hon faktiskt deras rädsla förstod. Hon stod där och log, trots att de spottade och fräste mot henne där hon stod. Det är nog lite därför hon håller sig mest i skogen, där kan hon sjunga och dansa runt som människorna gjorde på logen.

Hennes klarblåa klänning fladdrar lätt i vinden där hon glatt skuttar fram, medan pärlorna hoppar i håret där de sitter på en kam. Hennes gula stövlar skyddade henne mot den våta marken, för henne är det nästan som att springa runt och dansa i parken. Hon stannade sen upp och rättade till sin snörade skinnväst, som hon sa till elaka människor var skinnet från en gammal grinig surpräst. Men skinnet det kom faktiskt från något helt annat, ett stackars liten djur vars hjärta till slut nu av ålder har stannat. För henne så var varje, växt som djur, älskade och betydelsefulla, och lyckan spratt i hennes bröst när de kände sig fröjdefulla.

Ibland smög hon sig ut till skogens kant, såg på när hennes man lekte med barnen så dansant. Hon såg hur han lärde dem spinna magiskt garn, och sen plockade han mynt från öronen på alla barn. Hon kände hur smärtan av avundsjuka växte i hennes bröst, men att höra barnen skratta gav alltid lite tröst. För deras glädje var alltid genuin, det var som de surrade runt på ängen som små fina bin. Dessutom gladdes hon av att han minsann var älskad av alla, inte som det var för henne där alla ville spy ut sin galla.

Men vem hon egentligen var trodde sig alla veta, hon var ett troll, den groteskt fula och den feta. De trodde inte heller att hon kunde känna sorg, hon var bara någon de med nöje ville stena på sitt torg. Därför höll hon sig långt borta från människornas hem och hus, i skogen lekte hon sen med alla djuren från älg till mus. För henne var ingen, växt som djur, inte viktiga nog, för bland dem så trivdes hon allra bäst i gubbens gamla skog.

Slut.

Det var det jag hade att bjuda på idag. En liten berättelse om en litet troll. Kan nog tänka mig att ni alla gissade att mitt troll baseras på det klassiska trollet, dock lite mer civiliserat.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Dela gärna så fler får chansen att läsa denna lilla berättelse. Ta nu vara på er.