Måsen - (Kort)Novell

Alla berättelser behöver inte vara påhittade, dragna ur fantasin. De kan vara sanna, något man själv har upplevt. Till och med en anekdot. Alla historier behöver inte heller vara upp emot två till trehundra sidor lång. Ibland räcker det gott med att fylla upp en A4-sida. Det enda som är viktigt när man berättar en historia är att den har en början, en mitten och ett slut. Kanske en liten brytpunkt om man nu så önskar. Kanske till och med skriven i jag-form.

Idag tänkte jag dela med mig av en liten händelse som jag råkade ut för igår. Så här kommer min kort-korta novell som handlar om en mås. Och den är sann... jag lovar. Och måsen på bilden är måsen i berättelsen.

Måsen.

Jag och min man brukar ta oss ut i naturen på helgerna. Vi tar med fika och åker ut. Ibland tar min man med sina fiske grejer och fiskar. Jag tar alltid med mig en eller flera kameror. Sen fotar jag allt från blommor, träd, insekter till fåglar. Det är liksom vår grej. Han fiskar jag fotar.

Men igår kväll, efter middagen, tyckte min man att det var en perfekt kväll för fiske. Vi packade fika, fiskegrejer och kamera. Sen kan ni säkert lista ut vem som skulle göra vad. Vi slängde oss i bilen och efter lite drygt en halvtimmes färd landade vi Rullsands havsbad & camping. Vi åkte in så långt vi bara kunde på området och parkerade. Ni vet, där vid hundbadet.

Vi gick ner på stranden och jag bredde ut en filt och satte mig och bara njöt av utsikten över Dalälvens utlopp. Givetvis flög där en massa fåglar åt alla håll. Några skrattmåsar susade förbi. Lika så ett par trutar. En häger flaxade upp ur vassen. En och annan kråka flaxade över våra huvuden. Ute på stenarna satt några fiskmåsar och spanade. Men så dök det upp små rovfåglar på andra sidan utloppet med envisa tjippande läten. Och efter mycket noga överväganden kom jag fram till att de var lärkfalkar. (Ja, jag goglade det alldeles nyss.) De flög fram och tillbaka till det jag bara kunde anta var deras bon. Men det slutar inte där. På håll såg vi också en massiv havsörn. Men så märkte jag att de små falkarna reagerade kraftigt på någonting. Deras tjippanden intensifierades så jag vände blicken åt det hållet. Och där ovanför träden bredde en fiskgjuse ut sina vingar. Det finns inget bättre än att sitta där på en filt och se på alla dessa vackra fåglar.

Jag följde den stora fiskgjusen med blicken och njöt av varje vingslag. Njöt av hur den fångade uppvindarna och seglade upp i cirklar. Hur den vek in vingarna och dök efter fisk. Det jag däremot inte märkte var att måsen som satt utanför stenen inte njöt lika mycket som jag. För när jag sitter där och njuter som mest hör jag med ens ett kraftig flappande ovanför mitt huvud. När jag förvånat tittar upp så stirrar jag rakt upp i en mås rumpa. För där hovrar den likt en drönare. Den är, av något outgrundlig anledning, på väg att sätta sig på mitt huvud. Jag hann tänka "Vad i helvete." Sen gav jag ett utrop. Måsen i sin tur tjoar till och flaxar åt sidan och landar istället bredvid mig en och en halv meter bort.

Men den minen han gav mig sa allt. Det fanns liksom inga tveksamheter där. Den tittade förorättat på mig och sa "var det verkligen nödvändigt att skrämmas på det där viset?"

"Men hur i helvete kunde du inte se skillnad på mig och en sten?" sa jag då.

"Pfff" sa måsen tog och tog ett par steg åt sidan. Såg på mig med en blick som sa att den diskussionen ämnade den inte att ta. Förmodligen hade den mer koll på fiskgjusens görande och låtanden än vart den var på väg att landa. Jag kan lova att jag blivit lovligt less om den landat på mitt huvud. Fast samtidigt... det hade blivit en bra bild.

Nåja, den här dagen kommer jag alltid minnas som dagen då en mås nästan landade på mitt huvud.

Slut.

Nåja, det var det jag hade att bjuda på idag. En liten anekdot. Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack ni som läser. Tack ni som delar. Ta hand om er och om varandra.