Instängd - Novell

Idag tänkte jag bjuda på en väldigt kort novell, en mikronovell skulle man kunna kalla den, som är baserad på en väldigt obehaglig mardröm jag hade härom natten. Den kortaste mardröm jag någonsin haft, men riktigt läskig. Självklart har jag utvecklat historien lite för att den ska få lite sammanhang. Få en början och ett slut.

*Media från Wix, redigerad Wix.

Men innan vi kommer till novellen så vill jag passa på att önska alla en riktigt glad påsk. Jag hoppas ni får en skön helg oavsett om ni är lediga eller jobbar. Själv tar jag ledigt.

Instängd.

Jag minns det som igår nu när jag ligger här och stirrar upp i det vita taket. Jag och min pojkvän skulle ha en picknick. Han skulle ro oss över till en liten ö där vi skulle sätta oss på en liten gömd badstrand som hade bland det vitaste sanden i hela Sverige.

Solen sken och fåglarna kvittrade och måsarna skriade i skyn. Jag kände hur det bubblade i hela min kropp av förväntningar. Det hände inte ofta men den här dagen var en sådan dag. Vi gick ner till småbåtshamnen där min pojkvän hade hyrt en liten roddbåt. Jag hade dessutom förberett med en liten picknickkorg fylld med goda smörgåsar, en termos kaffe och minn pojkväns favoritkaka. Vi hade egentligen haft en dålig period i vårt förhållande. Vi hade bråkat mycket och jag hade varit rädd för att han skulle lämna mig. Men till in glädje stannade han kvar hos mig. Men för att bryta en negativ trend hade han föreslagit att vi skulle ro ut till ön, min favoritplats.

Han hade varit glad hela morgonen, gett mig frukost på sängen. Talat om för mig att trots allt så älskade han mig. Det gjorde att jag för första gången på länge kände mig lycklig. Att jag kände hopp om att livet va på väg att ta en ny vändning. Inte kunde jag ana då vilken vändning den skulle ta.

Vi blev visade till vår båt av en ung nervös kille som lösgjorde båten och höll i den medan vi hoppade i. Vi tackade lite extra när han dessutom ställde ner korgen i fören åt oss. Min pojkvän satte sig med ryggen mot fören och jag satt mitt emot honom i aktern. Jag såg hans leende när han med van hand rodde ut båten på sjön. Han tog långa årtag som gjorde att båten flöt fram på vattnet likt en plastpil. Jag slöt ögonen och njöt av solens värme i mitt ansikte, lyssnade på fåglarnas skrän och hörde plasken från årtagen. Det var som om det inte fanns några som helst bekymmer i hela världen. Jag såg upp mot min pojkvän och log. Och han log tillbaka. Kärleksfullt.

Vi rodde förbi några unga killar som stod och fiskade. Vi vinkade åt dem och de vinkade tillbaka. Min pojkvän skrek sen åt den att ha skitfiske. Något som fiskare sinsemellan gör efter som att önska lycka till är att jinxa. Min pojkvän fortsatte sen att ro med långa årtag. När vi precis kommit runt udden på ön hörde jag ett konstigt klinkande metalliskt ljud över vattnet.

"Hörde du", sa jag och vände mig mot min pojkvän.

"Nä", sa han men lade upp årorna i båten och såg åt det håll jag hade hört ljudet.

"Hur lät det?" sa han och såg nyfiket på mig, "peka ut åt vilket håll du hörde det."

Jag vände på huvudet och pekade åt det håll jag hört ljudet. I nästa sekund känner jag hur båten gungar till. Hur jag får ett överraskat slag i huvudet. I nästa sekund känner jag hur jag ramlar ur båten och ner i vattnet. Jag är fullt medveten om att jag sjunker ner i vattnet med huvudet före. Jag ser hur ljuset omkring mig snabbt byts ut mot mörker. Jag når snart nå botten tänker jag och ser mig omkring. Jag försöker hålla andan och behålla mitt lugn, men det går inte. För hur mycket jag än försöker vända på mig så kan jag inte röra mig, jag bara sjunker rakt ner i mörkret. Det sista jag minns är hur det forsar in vatten i min kropp och känslan av att lungorna sprängas i tusentals beståndsdelar. Sen är det svart.

Mitt nästa minne är att jag vaknar upp i ett vitt rum där jag också hörde ett repetitivt pysande ljud. För ett ögonblick förstår jag inte vart jag är. Men jag hör röster. Först hur mamma gråter. Hur pappa tröstar. Sen min pojkvän som förklarar min olycka. Olycka? tänkte jag och försökte sätta mig upp, men kroppen lydde inte. Min pojkvän förklarar vidare att jag ställt mig upp i båten och sen ramlat och slagit huvudet i relingen. Att jag föll i vattnet trots att han försökt hindra det. Sen hade han hade gjort allt i sin makt för att rädda mig men inte kunnat. Att han blev tvungen att ringa sjöräddningen. De hade hittat mig till slut.

Med ens förstod jag. Jag låg här i en sjukhussäng uppkopplad till en respirator. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte prata. Jag var instängt i min kropp. Jag kunde bara stirra upp i det vita taket. Med ens hörda jag hans väsande röst i mitt öra.

"Du kunde inte låta bli att överleva", sa han med en röst som var fylld med hat, "du kunde inte låta mig få vara tillsammans med Eva."

Jag försökte vrida på huvudet för att se honom. För att möta hans blick. Men det gick inte.

"Hade jag kommit undan med det skulle jag stänga av maskinen", fortsatte han med darr i rösten.

Jag såg åt sidan och såg hur han ställde sig upp. Han mötte min blick och jag mötte hans. Och för en sekund såg det ut som om han blev rädd. Rädd för att jag skulle överleva.

Slut.

Det var det jag hade att bjuda på idag. Hoppas ni gillade min lilla mikronovell. Tack för att ni tog er tid att läsa. Dela gärna så fler får chansen att läsa. Ha nu en fortsatt trevlig dag och sen en riktigt skön påskhelg. Och glöm inte att ta hand om er och sen även varandra.