Blå del 2/3 - Novell

Förra onsdagen lade jag ut första delen av min novell som jag valt att, rätt och slätt att kalla för Blå. Och idag, som ett brev på posten, delar jag med mig av del två. En novell som har inspirerats av en låttext. Låten? ja den heter Blue av A perfect circle. Så har ni inte hört låten så kika in på Spotify eller på You tube, sök upp den och lyssna. Låten i korta drag handlar om en person som sitter och tittar på någon som får en heroinöverdos men som förnekar för sig själv vad som egentligen händer.

Nu är det så att jag tyckte att novellen kanske blev lite för lång för ett blogginlägg så därför delade jag in den i tre delar. Idag bjuder jag på del två av tre.

Blå

- En sådan härlig färg för dig-

- Del 2/3 Jag gjorde allt för dig

Jag introducerade dig till min familj och presenterade dig som min fästman. Men de ville inte se mig lycklig. Istället varnade de mig varnade mig för dig. Att du inte var att lita på, att du missbrukade. Speciellt mitt förtroende. Att du gjorde mig lycklig ville de inte lyssna på. Jag borde ha förstått det innan att skulle bli arga. Sen kom frågorna.

”Jobbar han verkligen på advokatfirma? Har han verkligen så mycket pengar? Bor han i en lyxlägenhet? Snyltar han inte på sin mamma? Varför vill han gifta sig med dig? Är han kanske inte en bluff?”

Men jag ville inte se, jag ville inte veta. Det enda jag önskade var att han såg mig. Att han behövde mig på ett sätt ingen annan hade behövt mig innan. Att jag gjorde honom lycklig. Han var min dröm-man och jag skulle gifta mig med honom. Räknades inte det att jag var lycklig? Till bröllopet bjöd jag in några av mina gamla klasskamrater bara för att visa dem vilken snygg man jag som hade fångat in mig. Jag hade bjudit in mina föräldrar, båda mina mostrar, min farbror med fru och alla mina tio kusiner. Du hade din mamma på plats, många från ditt jobb och andra vänner som jag aldrig träffat tidigare. Bröllopen blev en enkel ceremoni, men det betydde inget, för jag fick stå där framme vid altaret och känna mig speciell. Känna mig finare än jag någonsin gjort. Jag kände allas avundsjuka blickar. Hur de avundades att jag fick stå där i centrum bredvid dig. Framför prästen som skulle viga oss. Som skulle göra oss till man och hustru. Efter bröllopet flyttade vi ihop i min lilla tvåa. Jag tyckte såklart att det var lite märkligt då du hade din stora fina takvåning. Ett hem som gav oss det utrymmet vi behövde för att kunna växa i som familj. För visst, du ville ha barn? Däremot ville du inte att vi flyttade in hos dig. När jag ifrågasatte lovade du mig ett bättre boende än så. Jag skulle få mitt drömhem ute vid kusten. Du behövde bara sälja din lägenhet och sen spara undan lite till. Sen så. Det enda jag såg framför mig var oss två i ett fint hus uppe på en klippa ovanför havets stormande vågor. I ett hus där vi skulle leva ihop tills vi blev gamla och grå. Men dagarna passerade. Veckor blev månader och månader blev till år.

Dessutom dämpades ditt leende för varje dag som gick. Som om du bar på hela världens bekymmer. Du blev lynnig och arg för inget. Du slog mig inte, inte då. Men det gick inte en dag utan att jag fick höra hur jag brände kaffet, att såsen blev för salt eller hur jag fuskade med dammsugandet. Sen tvingade du mig att sluta jobbet. Du hade råd att ha mig hemma tyckte du. När jag påpekade att det kanske var bättre att vi båda jobbade, att det skulle gå fortare att spara ihop pengarna till vårt hus så fick du spel. Du skrek på mig att jag förstörde din manlighet, förstörde ditt enda uppdrag att ta hand om mig. Såklart ville jag göra dig glad så jag slutade mitt jobb. Det var enklare så. Sen sa jag upp bekantskapen med mina vänner för din skull. För som du sa ”du vill inte ha vänner som förgiftar ditt sinne med lögner.” Lögner om dig. Sen slutade min familj att höra av sig. När jag till slut fick tag på mamma så blev hon arg och sa ”att om ag inte ville lyssna från början så behövde jag inte höra dem sen heller.” Sen slängde luren i örat. Jag förstod aldrig varför. För jag ville inte se, ville inte höra och ville framförallt inte förstå.

Jag var lycklig.

Men bit för bit åt du upp mig. Utplånade den jag var som person. Och varje gång jag råkade säga emot dig hotade du att lämna. Varje gång fick jag panik. Bönade jag och bad om ursäkt, att du skulle stanna så jag slapp bli ensam. Jag gav upp allt, ändå var du aldrig nöjd. Du började du komma hem sent på kvällarna och luktade alkohol, jo jag kände faktiskt det. Men du skyllde på att du jobbade över. Att vi behövde pengarna om vi skulle köpa hus. Jag ville såklart tro på dig. Att du jobbade hårt varje dag vecka in och vecka ut för oss. Att du kanske bara tog en öl på vägen hem för att varva ner. Var det inte det du sa. Att du behövde tid med dina vänner. Men jag försökte få dig att förstå att om du gick i väggen spelade det ingen roll vart vi bodde. Vem skulle då ta hand om mig? Vi hade bott i min lilla två i nästan sex år när jag tog modet till mig och skällde ut dig. Minns du det? Kommer du ihåg att den gången lyssnade du. Du skrek inte åt mig, du hotade inte att lämna mig utan lovade bara att skärpa till dig. Du lovade också att skippa alkoholen och bara jobba över om du var tvungen. Jag var nöjd. Då.

I ett par år gick det bra. Men så blev jag gravid. Jag trodde någonstans att det skulle göra dig glad. Istället blev du arg. Sen kom första slaget. Rakt i magen. Jag trodde att jag skulle svimma. Sekunden efter bad du mig om ursäkt. Lovade att aldrig mera göra så. Men bara ett par veckor senare fick du ditt nästa utbrott. Du kom hem från jobbet, skakade och var svettig. Jag förstod inte vad det handlade om så jag frågade om du var sjuk. Då blev du så arg att du slog mig medvetslös.

Nästa minne är när jag vaknar upp på sjukhuset. Hur en sjuksköterska, med tårar i sina ögon, förklarade att jag hade förlorat barnet. Men jag var lättad. Visst, jag levde fortfarande i förnekelse. Ville inte riktigt greppa att det faktiskt var du som var problemet.

Slut.

Hoppas att ni gillade denna del två av tre noveller. Men som sagt nästa onsdag delar jag med mig av sista delen som jag valt att kalla 'Lugn och ro'.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er. Kram.