Döden går tunga fjät - Novell

Miramir förlag och Urberget förlag sökte nya röster till uppföljaren av antologin Folktro som blev en succé när den släpptes 2019. Så i slutet av förra året utlyste de en ny novelltävling som skulle ges ut under det fantasifulla namnet Folktro 2. Ämnet: Europeisk folktro möter skräck. Genre: Skräck med övernaturliga inslag. Novellen fick vara max 7000 ord. Jag lämnade in mitt mitt bidrag, där skräck möter svensk folktro i flera fall, men fick nyligen veta att jag inte blev antagen. Tyvärr.

Bilden är AI-genererad, redigerad i Wix.

När jag inte blev antagen var det en självklarhet för mig att jag skulle dela mig av denna novell. Och här kommer del 2 av 8.

Döden går tunga fjät del 2.

När poliserna kom fram till polisstationen ledde Ulf in Vilma i ett förhörsrum. Han såg till att hon fick byta ut sitt nattlinne mot varma kläder. En stor collegetröja och ett par bulsiga byxor. Det enda han ville veta var hur flickan hamnat på en rastplats utmed E4:an mitt i natten, i mitten av december.

Då Ulf ville komma i gång med förhöret av flickan utsåg åklagaren en representant. Valet föll på den unga juristen Petra Olsson. Det dröjde inte länge förrän hon självsäkert klev in i rummet. Hennes bruna hår var uppsatt i en stram svinrygg och ansiktet var smakfullt sminkat. På sin smala kropp hade hon kavaj, kostymbyxor och kråsblus. På fötterna ett par högklackade stövlar. När hon fick syn på flickan mjuknade genast hennes iskalla blåa ögon.

Hon satte sig ner. ”Jag ska göra allt för att det här ska gå bra”, viskade hon i flickans öra och log.

Vilma log tillbaka.

Poliserna Mattias Eklund och Niklas Peterson fick i uppdrag att åka och meddela Vilmas föräldrar att Vilma var i säkerhet. Och att en av föräldrarna behövde följa med tillbaka till polisstationen där den skulle sitta med under flickans förhör.

 Mattias var en grovväxt kille med tre dagars skäggstubb och en bestämd hållning. Niklas Peterson var längre än han såg ut att vara eftersom hans kroppshållning alltid var ihopsjunken.

När de kom fram till huset i Furuvik var det helmörkt. Trots det stod ytterdörren på glänt. Mattias sneglade mot sin kollega. Niklas som förstod Mattias knäppte genast upp hölstret och lade handen på vapnet. Med månljuset som ledljus gick de sakta in i huset. När de kom in i hallen hörde de ett svagt rassel i köket. De stelnade till. Mattias kände hur pulsen snabbade på och hur adrenalinet ökade. Niklas gjorde tysta tecken åt Mattias. Han nickade till svar och började smyga mot köksdörren med kollegan i hälarna. De ville inte bli överraskade av en gärningsman. De hade visserligen skyddsvästar, men det skyddade inte mot skott i huvudet.

De närmade sig köket med försiktighet. När Mattias kikade ut i köket såg han först ingenting. Men så upptäckte han till sin förvåning en liten pojke som satt under köksbordet. Han satt där med knäna uppdragna under hakan.

”Hej”, sa Mattias försiktigt och satte sig ner på huk, ”jag är polis … vart är din mamma och pappa?”

Pojken pekade mot övervåningen.

”Tack” sa Mattias.

Medan kollegan stannade med pojken började Mattias gå uppför trappan, ett steg i taget. Tystnaden var direkt öronbedövande. Det enda som hördes var knakandet när han satte ner kroppstyngden på var och ett av trappstegen. Han kom upp till en mörk hall öppnade den första dörren. Det tog honom ett par sekunder innan hans ögon vande sig i månljuset. Men då såg han något, trots vanan i sitt jobb, som gjorde att han kvävde ett skrik. Där i en dubbelsäng låg två döda människor. Det var ingen tvekan om att de blivit knivhuggna till döds. Mattias backade snabbt ut, skakade av sig ryskänslan och gick in i nästa rum. Det var tomt förutom en våningssäng, skrivbord och bokhyllor. I nästa rum fanns det två enkelsängar med namnen Olivia och Ebba på. Mellan sängarna stod det ett skrivbord som var överöst med skolböcker, pennor och suddgummin. På golvet stod två utdragna skrivbordsstolar. Med ens kände Mattias hur han översköljdes av illamående. Under skrivbordet låg en död tonårsflicka som en hopknycklad papperslapp.

Då hördes ljusa skrik från undervåningen. Mattias skyndade ut i hallen och såg hur kollegan kämpade med att hålla i en ilsken tonårstjej som försökte ta sig upp för trappen.

”Släpp mig” skrek hon och krängde i kollegans armar.

”Nej vänta!” utbrast Mattias och sprang nedför trappen, ”du måste stanna här nere.”

Flickan såg frågande ut, men lugnade snabbt ner sig. Niklas släppte på sitt grepp.

”Är du Olivia eller Ebba?” fortsatte Mattias.

”Ebba”, sa hon och såg frågande ut, ”Har det hänt mamma och pappa något?”

Mattias nickade subtilt. ”Det finns inget enkelt sätt att säga det här på … men dina föräldrar är döda. Även din syster Olivia. Men din lillebror behöver dig. Förstår du?”

”Och Vilma?”

”Hon är på polisstationen”, sa Niklas sakligt, ”det är därför som vi är här.”

Ebba såg mellan poliserna som om hon inte riktigt kunde ta till sig av nyheten. Men när lillebror dök upp i dörren var det som om började greppa det hemska. Gråtandes gick hon fram och kramade om sin lillebror.

Mattias sökte kollegans blick som hade blivit blank. Han snörvlade till och såg än mer ihopsjunken ut. Men Mattias förstod, hela situationen kändes surrealistiskt.

”Så de är döda?” sa Niklas tyst i sin kollegas öra.

”Mm”, sa Mattias och nickade subtilt, ”vi måste ringa ut ett forensiskt team.”

”Så illa?”

”Värre.”

Ulf och Lars satte sig ner mitt emot Vilma och hennes representant Petra Olsson. Ulf hade dessutom hunnit pratat med sina kollegor ute i Furuvik och funderade på hur de skulle delge att föräldrarna var döda.

Ulf tog fram ett anteckningsblock och penna och drog efter andan. ”Vill du svara på några av våra frågor?”

Vilma sträckte på sig och nickade.

”Bra då kan vi börja med ditt namn?” sa Lars vänligt, ”för och efternamn tack.”

”Jag heter Vilma Maria Lind.”

”Vilma Maria Lind.” Ulf sneglade mot sin kollega. ”Hur gammal är du?”

”Nio”, sa Vilma säkert.

”Jaha.” Lars log uppmuntrande. Sen blev han allvarlig. ”Tyvärr har vi tråkiga…”

”Är Mamma och pappa döda?” Vilmas blick blev med ens tom. ”Var det källargubben?”

Ulf, Lars och Petra utbytte förvånade blickar.

”Ja … de döda”, sa Lars så neutralt han kunde, ”men du kanske kan börja med att berätta för oss vad du vet?”

Vilma nickade. Sedan började hon berätta.

Slut på del 2.

Det var andra delen av Döden går tunga fjät. Nästa vecka kommer den tredje delen. Tack ni som läser. Ha en fortsatt bra dag och ta hand om er.