En liten man - Kort novell

I förra veckan fick jag lite "feeling" så att säga. Jag började skriva på en dikt som snabbt ändrade sig till en liten berättelse. Rimmen däremot stannade kvar. Men frågan jag ställde mig: är detta en dikt eller en kort novell? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men till slut så kom jag fram att det nog kan kategoriseras in under kortprosa, en "flash fiction". Det vill säga en mycket kort novell som också råkar innehålla lite (nöd)rim.

Den är kanske en kort prosa, den är däremot inte prosaisk... det vill säga vardaglig, torr och fantasilös. Nej, den här är full av fantasi om en liten man som går på vägen fram.

En liten man.

I den gamla skogen en liten man kikade ut från sitt hus, där han bodde året om i sus och dus. Han slog snabbt in på stigen som ledde honom ut, men bakom ett par stenar lekte några småharar tittut. Men när han till slut nådde skogsgränsen slut stod där pilträdet i givakt, lovade gubben att inte längre utnyttja sin makt. Nöjd i hågen klev den lilla mannen ut på vägen som slingrade mellan grönskade ängar och gärden, men det var bara en liten del av färden. För hans dagliga väg gick från den gamla skogen, genom varje by, varje gård och sen ända ut till en hamn, sen gick han åter hem och tog sin käresta i sin famn.

Hans långa blåa rock fladdrade lätt i brisen, som sen i sin tur skrämde bort den tunna morgondisen. Under hans gula stövlar knastrade gruset lätt, när han hoppade och skuttade som en liten sprätt. Och för varje skutt han tog viftade den stora vita fjädern i hatten, så som svansen viftar runt på den glada katten. Och han försatte sen gå vägen fram och han hälsade glatt på varje herre som madam. Mot himlen han sen höjde sin hatt och fyllde luften med ett ljuvligt pärlande skratt. Han bugade och bockade för varje piga och för varje dräng, lärde dem sen att sjunga på en nyskriven refräng. Refrängen från en rimmande visa, om hans hustru han kallade för underbara Myrbärs-Lisa. För det här var en gammal sång som alla kände till och som han sjöng om gång på gång. Och för varje person som hörde hans klingande röst, fann de i sitt hjärta en stor värmande tröst.

Men sen tog han sig även tid att leka en stund med alla barn, lärde dem bland annat att spinna magiskt garn. Men så visade han dem också att han minsann kunde trolla, som att plocka mynt ur deras öron och som de sen fick behålla. Så gick han från by till by, spred sin glädje från ung till gammal från sjuk till kry. Sjungandes på sin nonsenssång kunde faktiskt ingen honom avisa, för när man frågade byborna vad man om honom tyckte kunde de honom bara prisa.

Men vem han egentlige var visste inte en enda själ, bara att han inte var något tråkigt gammalt otrevligt befäl. Det man däremot trodde var att han skulle vara den enda som överlevde till världens ände, ja till och med överleva, som bönderna sa, allt förbannat jävla elände. För på vägen fram gick en liten märklig man som log mot alla som han råka, för det var också så att han även med djur och växter kunde språka. Ingen var någonsin inte viktig nog, fast han trivdes nog allra bäst i sin gamla skog.

Slut.

Det var det jag hade att bjuda på idag. En liten berättelse om en liten man. Någon här som kan gissa vilken figur jag inspirerats av? (inte du Roger eftersom du redan vet.) Kommentera gärna.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Dela gärna så fler får chansen att läsa denna lilla berättelse. Denna