Ensamstående gift - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... sjätte deltävlingen var i juni 2019 och hade temat Fest. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Denna månad skulle man antingen inspireras av eller använda av textraden nedan.

"En utsliten mamma står på strandkanten och försöker samla ihop sina barn som är utspridda likt PET-flaskor över stranden. De svarta ringarna under ögonen hänger mer än huden på hennes hårt tilltagna kropp. Att vara ensam är tufft, att alltid vara ensam är ännu värre. Speciellt när man vet att helvetet till farsa leker artist på andra sidan klotet. "Jag ska aldrig mer gå till stranden direkt efter jobbet. Aldrig." Tankarna är så intensiva att de tränger sig igenom de hårt sammanbitna tänderna. De smyger sig fram i sommarvärmen och kravlar sig in i de andra föräldrarnas öron."

Här nedan kan ni nu läsa mitt sjätte bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en mörk samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute som tyvärr fått uppleva något liknande.

Ensamstående gift.

Jag stod nere vid strandkanten och försökte samla ihop mina tankar. Men de kändes lika utspridda som de PET-flaskor som låg där med jämna mellanrum över hela badplatsen. De låg där mellan varenda filt, mellan varenda badlakan. Varenda kväll lovade jag mig själv att aldrig mera gå dit igen, ändå återvände jag flera dagar i veckan efter jobbet. Men barnen var nöjda. De lekte och stojade en bit bort och njöt av sol och bad. Och det unnade jag dem. Var bara glad att jag kunde bistå med någon glädje i deras liv. I synnerhet nu när de hade sommarlov.

Jag såg mig runt om på stranden, på de andra som var där. Hur de solade, samtalade, läste, badade och hade picknick. Hur de njöt av sin ledighet. Jag sänkte ner huvudet och började plocka upp de utspridda PET-flaskorna och hoppades ingen skulle lägga märke till att jag försökt sminka över de svarta ringarna jag hade under ögonen. För det är tufft att vara ensam med tre barn. Att få vardagspusslet att gå ihop. I synnerhet när jag egentligen inte skulle behöva göra det själv. Men barnens far, min man, valde sin dröm framför oss. Valde att leka artist på andra sidan av Atlanten. Det var så jag kallade efter ett tag då han trots hårt arbete inte lyckades så igenom.

Jag stöttade givetvis hans musikkarriär. Det är sådant man gör, man ställer upp på varandras drömmar. Det började med några få spelningar lokalt. Ja, han älskade musik och drömde om att få bli rockstjärna. Men kunde han sjunga då? kanske ni undrar. O-ja, han hade en gudomlig röst. Dessutom var han duktig på att skriva låtar som han sen framförde på sin akustiska gitarr. Men allt eftersom fick han mer spelningar, allt eftersom blev han alltmer populär. Tillsammans med några barndomsvänner startade han sitt band. Det ena ledde till det andra. Förra året bestod semestern av att turnera landet runt. Barnen älskade det, så även jag. Därför hade jag hoppats att det skulle upprepa sig. Men i början av året valde han att åka över atlanten, för som det hette då, ett par spelningar. Allt för att få uppfylla sin barndomsdröm av att stå på en stor scen. Han sa upp sig från jobbet och köpte en flygbiljett.

Han ringde mig nästan varje dag. Till en början längtade jag efter de samtalen, men allt eftersom började jag avsky dem. För det handlade bara om han och hans dröm, om hans karriär och spelningar. Att han snart skulle han slå igenom, att det var nära nu.

”Jag ska bara göra en spelning till, sen kommer jag hem,” sa han varje gång.

”Jag kommer bli upptäckt, jag känner det på mig,” fortsatte han alltid.

Men inte en gång frågade han hur jag mådde eller hur barnen hade det. Det var som om han glömt oss. Visst ska man ha drömmar, men ibland är det kanske bättre att drömma drömmen än att försöka uppfylla den. I synnerhet när man har ansvar för en familj. Men det är nu ett halvår sedan han åkte och mina pengar började tryta redan efter ett par månader. I början så bad jag om att få en liten slant så att vi skulle klara oss. Men svaret var alltid detsamma.

”Du får klara dig på egen hand, det är du som har jobb, inte jag”.

Med dessa tankar drog jag efter andan och fortsatte att plocka PET-flaskor i den medhavda sopsäcken. Försökte smyga mellan filtarna så jag inte skulle störa strandgästerna allt för mycket. Men jag var rädd för att mina röriga tankar skulle vara så intensiva och högljudda att de skulle höras. Som om de kunde smyga sig fram genom den påträngande sommarvärmen och in i badgästernas öron. Få dem att lyfta på sina huvuden där de låg och be mig gå. Men ingen reagerade på min närvaro. Det var som om jag var osynlig. Som om jag inte fanns. Men det gjorde mig inget, det passade mig ganska bra faktiskt. För det sista jag ville var att vara här. Men barnen behövde mat så det vara bara att svälja sin stolthet för att få ihop tillräckligt med pengar så att vardagen skulle gå runt. Men har du inget heltidsjobb? Jo då, men lönen från Cafét räcker inte till att betala hyra, räkningar och mat. Och det trots att jag jobbar över så ofta jag kunde.

Efter jag fyllt mina säckar med pant tog jag med mig barnen upp på stan för att handla. På vägen plockade vi ihop ytterligare en säck. Barnen hjälpte glatt till med att rota runt i papperskorgar i jakt på plastflaskor och aluminiumburkar. Något de kanske inte gjort om jag inte lovat dem en varsin glasspinne om vi hittade tillräcklig många. När jag väl pantat alla flaskor, handlat den mat för flera dagar så blev det en slant över. Barnen sprang jublande ut ur affären och till glasskiosken där de köpte sig en varsin mjukglass som de njöt av hela vägen hem. Och varje gång jag hade råd med något lite extra till barnen värmde det i mitt hjärta. Samtidigt kände jag allt mer hat över att behöva dra hela lasset ensam. Men barnens glada kvittrande bedövade mycket av det som jag så sakteliga började känna. Vet inte om jag klarat mig utan deras glädje, deras entusiasm.

Väl hemma började jag att laga dagens middag, spagetti och köttfärssås. Då kände jag mig nöjd över dagen eftersom vi hade hittat så mycket pant att vi kunde handla mat för resten av veckan. Men i morgon var ändå det samma visa igen. Först jobba sen jaga pant. Men det var i morgon. Nu ska jag sätta mig ner vid matbordet med mina kära barn och njuta av en god måltid. Slå alla svarta tankar åt sidan för en stund. Leva i nuet. Kanske spela lite kort med barnen innan det var läggdags. Sen drömma om den dagen då min man äntligen kommer hem. Drömma då vi kan vara en familj igen.

Slut

Hoppas ni gillade min lilla novell... för att skriva med begränsat antal ord är en utmaning. Men det är lite det som är charmen, att tvinga sig själv att få in så mycket handling man kan med så få ord som möjligt utan att det känns allt för krystat. I det här fallet blev det dessutom att beskriva ett stort ämne. Men som i det här fallet, att begränsa sig till visst antal ord, är också utvecklande.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.