Fika med Emma - Novell

Idag delar jag med mig av den längsta blogg jag någonsin delat. En novell där jag, författaren, träffar min protagonist över en fikafrukost i hopp om att lära känna henne lite bättre. Så låt mig få presentera Emma Elliot.

Fika med Emma

Jag låg en kväll i sängen och försökte sova. Men det gick så där. För hur jag än försökte lägga mig i en sövande sovställning så kändes det bara obekvämt. Gjorde det inte ont i ryggen, gjorde det ont i nacken eller armar och ben. Efter en stunds snurrande fram och tillbaka så vaknade tankarna till liv. Och jag kom osökt att tänka på Emma, min protagonist. Om hennes uppväxt i fosterfamilj, hur hon träffade Elias, gifte sig och fick Alex (som egentligen heter Alexandra). Men när jag började fundera på vad hon gillade att göra så tog det stopp. Jag visste att hon arbetar som hotellstäderska på ett hotell i stan, fast det är knappast något intresse. Och vad är hon rädd för? Har hon någon brist? Rädsla? Någon styrka? Och är hon egentligen så nyfiken som jag trott att hon varit?

När klockan ringde följande morgon sträckta ag mig eter telefonen, slog av larmet och slog numret till Emma. Efter ett par signaler svarade hon.

”Ja det är Emma” sa hon med en trött röst.

”Hej det är Diana”, sa jag och höll nervöst andan. Det är nämligen så att jag hatar att prata i telefon så jag blev nästan själv chockad över att jag ringde henne.

”Diana?” sa Emma och jag kunde nästan se frågetecknen fara ut ur luren.

”Ja du vet … din skapare.”

För ett ögonblick var det tyst i telefonen. Började nästan fundera på om hon lagt på luren. Men så prasslade det till.

”Ah Diana”, utbrast hon högt, ”nu vet jag vem du är. Vad kul att höra från dig.”

”Tycker du?” Jag kunde inte låta bli och fundera på om hon verkligen menade det eller om hon bara var vänlig.

”Ja självklart”, sa hon med glad röst, ”så vad har du på hjärtat då vid den här tiden på dygnet … måste vara viktigt.”

”Va bra då”, sa jag osäkert. Kom sen att tänka på att i all hennes vänlighet låg en svag ton av sarkasm. Hurra! Tänkte jag. Redan känner ja henne lite bättre. ”Jag vet att jag ringer lite väl tidigt men jag undrar om jag kunde få bjuda dig på frukost. Ja om du kan förstås.”

”Du bodde i Gävle va?” sa Emma försiktigt.

”Jo”, sa jag. Men så kom jag på att Emma bor ju i Stockholm, så en frukost nu på morgonen kanske inte är en sådan bra idé som jag trodde.

”Va bra!” utropade Emma, ”jag råkar nämligen vara i Gävle. Jag hälsar på en vän men hon jobbar just nu så…”

”Har du en vän i Gävle?” avbröt jag, ”det visste jag inte om jag ska vara ärlig.”

Genast slog mig tanken att jag inte hade en aning om vilka vänner hon hade förutom Hedda. Men vart kom den här vännen i Gävle ifrån?

”Ja hon är en gammal klasskamrat”, sa Emma, så vart vill du träffas.”

”Eum”, sa jag och rynkade pannan i min ensamhet, ”vi kan träffas på Waynes. Det som ligger på Drottninggatan 4 snett mitt emot Gallerian 9an.”

”Låter bra”, sa Emma, ”jag kan vara där om en halvtimme … passar det dig.”

”Absolut”, sa jag och försökte kväva en gäspning, ”vi ses där då.”

En halvtimme senare satt jag med scones och en stor kopp kaffe framför mig vid ett bord en trappa upp. Jag hade knappt suttit där i två minuter när en tjej klev upp för trappen. Hon gick med stadiga steg fram till mitt bord hållandes i en bricka med en macka och en stor kopp på.

”Hej Diana”, sa hon och ställde ner brickan och sträckte fram handen i en hälsning, ”va kul och se dig.”

Jag reste hastigt på mig och besvarade hälsningen. ”Hej du måste vara Emma”, sa jag och rodnade, ”jag kände knappt igen dig.

Emma satte sig ner med en suck och log brett. ”Ja det där med utseendet har du kanske inte varit så nog med.” Emma lyfte koppen och drack en klunk och jag följde hennes exempel och tog sen en tugga av sconesen.

”Inte?” sa jag förvånat så fort jag tuggat ur munnen. För där framför mig satt en kvinna med

utsläppt vågigt brunt hår, stora bruna ögon och så tjocka och långa ögonfransar att jag var nästan säker på att de var lösögonfransar. Eller? Hon var ungefär i min längd och riktigt smal. Eller hon vara snarare petit. Hennes smultronröda mun log stort vilket fick ögonen att glittra ungdomligt. Hon hade på sig ett par tighta jeans, en mörkbrun tröja och en svart jacka som hon tog av sig och hängde på ryggstödet så fort hon satt sig ner. När jag sen sneglade under bordet såg jag att hon hade, till min förvåning, ett par svarta sneakers i skin. Jag som trodde att hon…. Alltså jag vet inte vad jag trodde.

”Hur som helst är det kul att få träffa dig personligen”, sa Emma och log ännu bredare. Sen tog hon en tugga av sin macka och sköljde ner det med sitt kaffe. ”Så vad vill du veta om mig?” fortsatte hon.

”Allt”, hasplade jag ur mig. Sen började jag att skratta. Genast satt vi båda två och skrattade. Men

det var också ett förlösande skratt som gjorde att vi genast kände oss lite mer bekväma med varandra.

”Fråga vad du vill”, sa Emma till slut, ”var inte blyg.”

”Har du lösögonfransar?” sa jag och satte i gång inspelningen på min telefon, ”förresten du har inget emot att jag spelar in?”

”Nej då, spela in du.” Emma tittade förvånat på mig och drack klunk av sitt kaffe. ”Men för att svara på din fråga så nej jag har inte lösögonfransar.”

”Okej”, sa jag. Sen satt jag i ett par minuter för att komma på en bra fråga. ”Så vad vet du om dina biologiska föräldrar?” sa jag till slut.

”Det enda jag vet är, ja det du berättat, att de dog i en bilolycka när jag var liten.”

”Just ja”, sa jag och rynkade pannan. Jag åt upp det sista av mina scones och drack en klunk kaffe innan jag tog till orda igen. ”Fast det var egentligen inte en bilolycka … men det kommer jag berätta mer om senare.”

”Varför sa du så?” Emma spände ögonen i mig.

”Jag vet inte”, sa jag med hög röst, ”låt mig va! Jag bara tänker högt.”

”Sluta med det.” Emma suckade uppenbart irriterat. Sen åt hon i ren frustation upp sin macka och

drack upp kaffet. Under tiden drack jag frustrerat upp mitt kaffe. När jag såg att Emma lugnat ner sig så vågade jag ställa nästa fråga.

”Vad vet du då om din fosterfamilj då?” sa jag och hoppades att Emma glömt bort mitt plumpa uttalande.

”Jag tror att jag var runt fem år när jag fick flytta in hos Amelia och Albert”, sa Emma eftertänksamt, ”Amelia hade drömt om att få barn med de hade misslyckats så många gånger så hon gav upp och så tog de in mig. Amelia skämde bort mig så mycket att Albert fick gå i mellan. Jag minns ett bråk där Amelia tyckte jag förtjänade en märkeskappa medan Albert tyckte det var slöseri på en liten unge som mig.”

”Då hade du en bra barndom ändå”, sa jag och nickade.

Emma skakade på huvudet. ”Det var bra i några månader innan Amelia blev gravid.”

”Ja just det”, sa jag, ”hon fick väl en son … Ewald hette han va?”

”Borde inte du redan veta det?” Emma suckade. ”I alla fall … när han föddes så var det som om Amelia började hata mig. Nu hade hon ett riktigt barn. Det var så hon alltid sa så fort hon blev tvungen att, som hon utryckte det, handskas med mig.”

”Var du ett busigt barn?”

”Om Amelia fick bestämma så var jag det. Men mina skolkamrater ansåg mest att jag var en blyg, töntig plugghäst och lärarens kelgris.”

”Men vad tyckte Albert då?” sa jag och flyttade mobilen närmre Emma.

”Ja vet inte … han var väl snäll antar jag.” Emma tvekande en stund och såg fundersamt rakt ut i luften. ”Tydligen gillade han inte barn så två ungar blev nog två för mycket. Han var inte hemma så mycket om man säger så.”

”Vad gjorde han i stället då?” Jag tittade forskande på Emma som nickade.

”Ja vet bara hans ursäkter så som jobba över eller hjälpa en vän och så vidare.” Emma suckade och slog ner blicken. ”Det gjorde att Amelia fick fritt spelrum, för så fort hon fick chansen så straffade hon mig för saker jag gjort, men också för saker Ewald gjort.”

”Då kan jag alltså utgå ifrån att du inte kom överens med din fostermamma”, sa jag och harklade ren halsen, ”men hur kom du och din fosterbror överens då?”

”Inte alls”, sa Emma lågt, ”han var Amelias favorit som fick jävlas med mig hur mycket han ville.”

”Men vad sa Albert om det?” sa jag och slog ut med armarna.

”Inget”, sa Emma och skrattade till, ”när han var hemma så behandlade de mig annorlunda … jag räknades, men inte som en del av familjen.”

”Du jag kom att tänka på att de heter Fischer i efternamn men du heter Elliot”, sa jag och rynkade ögonbrynen, ”var det ett sätt för dem att påvisa att du inte var en i familjen?”

”O-ja”, sa Emma och nickade, ”men det namnet är också det enda jag har kvar av mina föräldrar så … det var därför jag bytte tillbaka till Elliot efter skilsmässan.”

”Ja jo”, sa jag och klappade Emma på armen, ”låter trots allt som om du hade en hemsk barndom. Önskade det hade varit annorlunda.”

”Säger du det?” Emma lutade huvudet och log snett. ”Nu var det väl ändå du som kom på det och satte mig i den situationen.”

”Ja jo”, sa jag och rodnade.

”Fast hur intressant hade jag blivit om min barndom varit perfekt?”

”Sant det med”, sa jag och skrattade nervöst, ”hur som helst hur gammal var du när du flyttade hemifrån då?”

”Jag skulle börja gymnasiet … så runt femton sexton, ”sa Emma eftertänksamt, ”det var där jag träffade Elias och vi blev genast ett par.”

”Så tidigt?” sa jag förvånat för jag hade ingen aning om det, ”hur gamla var ni när ni gifte er?”

”Jag var nitton år och Elias hade precis fyllt tjugor. ”Emma såg på mig men något drömskt i blicken, ”Ett år senare föddes Alex. Jag var så lycklig och trodde att så här skulle mitt liv bli … men så fel jag hade.”

”Jo jag vet så klart att ni skiljde er. Men varför?”

”Det vet du redan”, sa Emma sammanbitet, ”jag kom på honom i sovrummet med Hanna.”

”Jo jag det vet jag såklart”, sa jag, ”men hur länge hade de haft ihop det innan du kom på dem? Ja om man säger så.”

”Ja Elias erkände för mig att han var förälskad i henne redan i gymnasiet, men då hade hon nobbat honom.” Emma suckade och skakade lätt på huvudet. ”Kan du tänka dig att hans pappa sen anställde henne. Klart hans känslor vaknade till liv igen. Fast jag misstänkte länge att hans pappa aldrig accepterade mig … så när an fick chansen såg han till att hans sons första kärlek kom in på scenen igen.”

”Diaboliskt” utbrast jag, ”men hur länge höll de på innan du fick reda på allt?”

”I flera månader tydligen.” Emma drog efter andan och suckade häftigt. ”Jag vet att man inte ska prata illa om de döda … men Hanna tog allt ifrån mig. Min man, mitt hem. Hon försökte till och med ta Alex ifrån mig. När jag protesterade till Elias så höll han bara med Hanna, Alex hörde hemma hos dem och inte hos mig. Nu däremot kan han inte ha bråttom nog att komma ifrån henne.”

”Fast tänk om Bianca varit som Hanna”, sa jag och log försiktigt, ”då hade Alex förmodligen flyttat till Italien nu.”

”Hade jag aldrig tillåtit”, utbrast Emma och slog näven i bordet så kopparna hoppade.

”Då kanske det var så att Elias tog ett bra beslut”, sa jag.

”Knappast”, sa Emma och rynkade pannan, ”snarare så att Bianca inte ville ha en tonåring med sig.”

”Men oavsett är inte det bra?”

”Jo”, sa Emma oh rykte på axlarna. Sen skrattade hon och log sitt stora leende igen.

”Jag vet att Alex varit en stor del av ditt liv”, sa jag och drog lättat efter andan att vi nu kunde prata om något annat, ”men vad har du för intressen? Jag menar, jag vet inte ett dugg vad du har för hobbys, drömmar eller vad du gillar att göra på din lediga tid.”

”Ja.” Emma snurrade in sitt pekfinger i håret, ”Vad vill du veta.”

”Ja vad är dina intressen?” Jag tittade forskande på Emma som med ens verkade stressad och lite lätt frånvarande. ”Vad gör du när du inte jobbar?” fortsatte jag, ”eller har Alexandra hos dig.”

”Inget antar jag.” Emma började skruva på sig där hon satt. ”Jag har nog inga intressen.”

”Vad gjorde du när du var yngre då?” envisades jag, ”vad hade du för intressen då?”

”Jag gillade att läsa böcker … sa jag inte att jag var en plugghäst i skolan.”

”Jo”, sa jag och suckade lätt, ”men vilken typ av böcker läste du då?”

”Inte kommer väl jag ihåg det”, sa Emma och himlade med ögonen, ”det var längesedan jag läste en bok senast.”

”Så du har inga intressen alls”, sa jag med en lätt irriterad underton, ”inga hobbys heller då antar jag.”

”Antar att jag gav upp det när jag blev mamma”, sa Emma och slog ner blicken, ”var det fel av mig kanske?”

”Ja det skulle jag vilja påstå”, sa jag med så snäll röst jag kunde uppbringa, ”man måste även som mamma ha ett intresse som får henne att må bra. Och mår hon bra gör de omkring henne det också.”

”Ja Alex brukar tycka jag är tråkig som…” började Emma med hejdade sig. Hon tittade sig om i lokale och suckade. ”Elias sa det aldrig rakt ut utan han drog sig bara undan allt mer.”

”Och sen var han otrogen mot dig”, sa jag och nickade.

”Menar du att det är mitt fel att han…”

”Nej det får du absolut inte tro”, utbrast jag mitt i Emmas mening, ”det han gjorde var fel på alla sätt och vis … hade han varit en ärlig kille hade han pratat med dig innan han hoppade i säng med en ny. Och kände han ett sånt starkt behov av att gå vidare skulle han ha gjort slut först. Det ligger inte på dig men jag antar att du hamnade i samma mamma-fälla som många andra mammor.”

”Hur menar du nu?” Emma såg forskande på mig och rynkade pannan.

”Jag menar att en del kvinnor ger upp en del av sig själv så fort de får barn”, sa jag med uppmuntrande röst, ”jag menar att de lägger all sin energi på att vara mamma att de tappar bort en del av sig själva.”

Emma satt en stund under tystnad med rynkad panna. Hon bet sig lätt i underläppen och fingrade nervöst på den tomma kaffekoppen.

”Ja jag antar att du har rätt”, sa hon till slut och tittade upp på mig med sin stora bruna ögon, ”men vad ska jag göra då?”

”Hade du ingen hobby när du var yngre”, sa jag och log subtilt, ”eller drömmar om framtiden.”

”Jo”, sa Emma vars ögon börjat att glittra, ”jag ville starta eget företag … ett bokcafé.”

”Så varför gjorde du inte det?”

”Ingen trodde att jag skulle klara av det, i synnerhet Elias. Han tyckte jag skulle vara hemma med Alex i stället för att slösa tid på en ouppnåelig dröm.”

”Intressant”, sa jag och höjde ögonbrynen,” det var han som gjorde dig tråkig och sen lämnade han dig för något mer spännande.”

”Ja men precis så” utbrast Emma och viftade med pekfingret i luften, ”där satte du hammaren på spiken. Vad arg jag blir.”

”Men vad skulle bokcaféet gå ut på då?” undrade jag nyfiket.

”Ett ställe dit man kunde gå och fika”, sa Emma och nickade snabbt, ”att man kunde sitta där och läsa antingen en bok du lånat eller en bok du köpt. Hade också planer på att man skulle kunna byta böcker. Du vet, man tar med sig gamla böcker och sen tar man lika många med sig hem.”

”Men det låter ju toppen”, sa jag och log brett, ”så vad stoppar dig från att uppfylla den drömmen idag?”

”Jag vet faktiskt inte.” Emma rykte på axlarna och suckade. ”Vet inte om jag har orken.”

”Okej”, sa jag förstående, ”hade du någon mer dröm som barn?”

”Jo jag ville hitta information om min riktiga familj”, sa Emma och stäckte på sig,” om jag har någon levande släkting kvar.”

”Ja du får väl börja leta i allahanda arkiv antar jag”, sa jag och rynkade fundersamt ögonbrynen, ”varför inte bara börja på internet.”

”Jo det var en bra idé”, sa Emma och sneglade mot klockan, ”oj är tiden så mycket … jag lovade att möta upp min vän för lunch och jag är redan sen.”

Emma hann knappt resa på sig när hennes telefon ringde. Emmasvarade snabbt och det märktes att hon var stressad. Efter ett par hummanden och ett par okej sa hon adjö. Sen suckade hon djupt.

”Får jag fråga vad det handlade om”, sa jag och tittade på Emma höjda ögonbryn, ”det verkade inte vara bra nyheter i alla fall.”

”Det var min väninna”, sa Emma med tunn röst, ”hon bad om ursäkt att hon inte dykt upp men hon var tvungen att jobba över lunchen idag så…”

”Men då kan du stanna här en stund till”, sa jag och log, ”och så kanske du kan följa med mig hem så kan jag bjuda på en lunch … vad sägs om Linssoppa?”

”Det låter som en bra idé.” Emma log brett och nickade. ”Så vad mer vill du veta.”

”Så vad brukar du göra när du är ledig”, sa jag och kollade så att inspelningen fortfarande var i gång på telefonen, ”nått gör du väl ändå? Eller sitter du bara hemma?”

”Jag tycker om att promenera”, sa Emma och såg fundersam ut, ”och fika med vänner. Du vet umgås utan premisser och bara prata väder.”

”Ja det gillar jag med men det har inte blivit så mycket av den varan på de senaste åren”, sa jag med en lätt suck, ”förresten får jag fråga vem din vän här i Gävle är?”

”En gammal skolkamrat som inte ens gillade mig när vi gick i samma klass”, sa Emma med en grimas, ”och nu för bara ett par dagar sedan hörde hon av sig och ville att jag skulle komma upp. Sagt och gjort jag packade min väska och tog tåget upp men hon har inte haft tid eftersom hon jobbat mest hela tiden.”

”Jaha”, sa jag förvånat eftersom jag hade ingen aning om vem denna klasskamrat var,” vad heter hon?”

”Hon heter Jessika Karlsson”, sa Emma med en subtil grimas, ”när vi gick i skolan så hette hon Silversköld.”

”Det är att vara fin” sa jag och skrattade.

”Det kan du ge dig på att hon var”, sa Emma och log stort, ”för en känsla av att hon gifte ner sig ett par hack … offrade sin ställning för att sen bli skild utan barn.”

”Låter trist.”

”Ja det har du rätt i, man kanske inte ska skoja om andras olycka.” Emma slog ner blicken men jag kunde ändå ana ett litet subtilt leende.

”Hur som helst”, sa jag och reste på mig, ”vi kanske sa gå och käka lite lunch hemma hos mig nu.”

”Ja det tycker jag.” Emma reste på sig och log. Sen gick vi ut från Waynes, rundade Gallerian nian

och slog sen in på vägen som ledde oss hem till min gata. Samtidigt kunde jag inte låta bli att andas ut en smula. Trots att jag kanske inte fick svar på alla mina frågor så kände jag att jag nu kände Emma en smula bättre än innan. Och vem vet, det här kanske skulle komma att bli en fin vänskap. Och om hennes framtidsplaner, ja med lite tålamod så kanske vi alla en dag kan få reda på det.

Slut

Hoppas ni gillade min (oredigerade) novell. Hur som helst... Nu får i alla ha en fortsatt bra dag. Och ett stort tack till alla er som orkade läsa. Tack för att ni tog er tid. Ta nu hand om er och sen om varandra.