Hednaslottet - Novell (och fakta)

När jag tipsades om en skrivtävling 'Värmland skriver' (för drygt ett år sedan) så kunde jag såklart inte låta bli än att skicka in ett bidrag (även i år skickade jag in ett bidrag men den kom inte med). Tema var en koppling till Värmland och texten skulle hålla sig i mellan 1000 tecken till 3000 tecken. Jag valde att skriva om en mytomspunnen plats som ligger i de Värmländska skogarna inte långt ifrån Truve där min mormor och morfar bodde medan de levde. En plats som inte bara har viss historia utan även ger utlopp för ens fantasi.

Så här nedan bjuder jag på min novell som tyvärr inte hamnade bland de fem bästa. Måste ändå säga att jag känner mig stolt över mitt bidrag. För även om det bara är en fantasi, en saga, så har den också inslag från min egen barndom när den var som bäst.

Hednaslottet.

Sommarloven spenderade jag alltid hos mormor och morfar i Truve. Året jag fyllde 10 år berättade morfar om när han träffade trollen.

”På riktigt?”, sa jag och kröp upp i soffan, ”vart då?” ”Hednaslottet”, sa han sakligt. Men mormor rynkade pannan. ”Inte lura i ungen dumheter nu”, sa hon och suckade. Men jag ville veta mer. ”Vart ligger det?” sa jag med glittrande ögon, ”är det ett riktigt slott där?” ”Nej du”, sa morfar och log illmarigt. ”Finns inget där”, muttrade mormor. Men morfar ignorerade. ”En gång i tiden låg där en borg som var omgiven av en ormlik vallgrav” sa han, ”och i borgen bodde det rika människor. Under borgen bodde trollen … och de vaktade människornas skatt när de åkte ut på sina plundringståg.” ”Var människorna vän med trollen?” Morfar nickade. ”Men en dag försvann människorna och då började bönderna forsla bort stenen. Nu är det bara en kulle kvar, men det sägs att trollen fortfarande vaktar skatten.” ”Vi kan gå dit nu om du vill?”, sa mormor och reste på sig.

Jag nickade.

Några minuter senare gick vi längs grusvägen bort mot skogen. Mormor var klädd i svarta byxor, mönstrad tunika, fotriktiga skor och vindjacka trots att solen sken. Jag hade på mig en maskrosgul sommarklänning och röda sandaler. När vi kom fram till skogen vek vi in på en skogsväg. Vi fortsatte förbi skjutbanan och sen vidare upp för en brant backe. När vi stånkat oss upp för backen kom vi fram till ett vägskäl. Vi gick in till vänster och där stannade mormor upp. Hon pekade andfått mot en trädklädd kulle.

”Gå du”, sa hon och log och satte sig ner på en sten, ”jag sitter här och vilar medans.” Jag nickade. Slog sen in på en djurstig som ledde mig upp till en platå. Väl uppe såg jag mig omkring

bland mossiga stenar och djurstigar som ringlade mellan tallar i olika storlekar. Jag klev ut på den delen som jag trodde var mitten. Stannade upp, blundade och insöp atmosfären.

Med ens kände jag hur det började pirra från tårna, upp i kroppen och till slut ut i fingertopparna. Det var då jag hörde det, ett fniss. När jag tittade upp såg jag en skugga försvinna in mellan tallarna. Utan att tänka mig för följde det jag efter. Det var då jag såg dem. De kikade nyfiket fram bakom en varsin tall med sina brunrufsiga hår och barkfärjade tunikor vilket gjorde det svårt att se dem mot bakgrunden. De fnissade oupphörligen och den ena vågade sig till och med på att vinka. Självklart vinkade jag tillbaka. Med då hördes en myndig stämma längre bort och trollungarna vände sig snabbt om och sprang sin väg. Och jag såg deras svansar svänga av och an under deras tunika, som en leopards svans som agerar balans när den springer fort. Med ett leende på läpparna gick jag tillbaka ner till mormor. När vi sen kom hem igen efter vår promenad frågade morfar.

”Såg du trollen?” Jag nickade och log.

Det var så det gick till när jag första gången såg trollen vid Hednaslottet. Trollen som så småningom skulle bli mina bästa vänner. Och den där skatten. Inte var det guld i alla fall.

Slut

Hoppas ni gillade min lilla novell som är en fantasy med grunden i verkligheten. För platsen Hednaslottet finns (bilden ovan är tagen på den platsen och figuren på är jag). Den är utpekad av ortsbefolknings som "Hednaslottskullen" som nämndes redan 1779. Då trodde man att en stenbyggnad stått på kullen men som blivit överväxt av skog. Senare trodde man på att det var lämningar efter ett slott från den hedniska tiden. Dessutom har äldre personer uppgett att man forslat sten på platsen. Om de menar naturlig sten eller sten från en stenbyggnad vet man inte. Det kan också ha fått sitt namn efter "hea" som i trakten betyder heden och därmed kan ha gett upphov till "hednisk" eller "hedna". Det så kallade slottet kom inte in i bilden förrän på medeltiden vilket i sig kunnat betyda mindre byggnad.

Hur som helst så finns det en sägen, en sägen som får leva vidare.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.