Historien om bröderna Jan & Erik - Novell

Förra året var jag och min man på semester nere i södra Sverige och bland annat var vi till Öland. Ena dagen åkte vi till södra delen och nästa dag åkte vi norrut. Där besökte vi såklart Ölands två mest kända herrar, Långe Jan och Långe Erik. Ja ni vet, Ölands fyrar. Då fick jag en idé till en novell som skulle handla om bröderna Jan och Erik och såklart deras historia.

Novellen skrev den under semestern på kvällarna när vi satt i stugan. Den delade jag sen upp i tio små delar och idag delar jag med mig av del ett som jag valt att kalla 'Hur det började'.

1. Hur det började.

Det var en gång, i en svunnen tid långt innan Gustav Wasa enade Sverige, en kung som hette Jan-Magnus Gustavsson. Han var en härsklysten kung som med järnhand regerade över sin lilla, men ack så avlång ö. För på de 1347 kvadratkilometer stora ön bodde i sin tur upp till tusen familjer. Och nästan lika många av dem avskydde sin kung. I smyg kallade de honom för kung tyrann. För man skulle nästan kunna tro att denna Kung Jan-Magnus var född på tvåtusentalet eftersom han var oerhört lättkränkt. Och inte bara för sin egen del, han vart ofta kränkt å andras vägnar, oftast helt utan grund. Och fick han för sig, vilket han ofta fick, att någon sagt något oförskämt bakom hans eller någon annans rygg så tvekade han inte att slänga dem i fängelsehålan med mögligt bröd och unket vatten.

Kung Jan-Magnus var i sin tur gift med drottning Anna-Margareta, som i folkmun kallades Margareta den förskräckliga. Hon var en storvuxen kvinna som var så giftig i mun att ingen stod ut med att vara i närheten av henne någon längre stund. Inte ens Kung Jan-Magnus. Enda gången han råkade söka upp sin hustru var när han ville lätta på trycket. Men med tiden så löste han det med att utnyttja pigorna i stället. Men det var nog därför som folket såg fram emot den dagen då kungens ende son Gustav Magnusson skulle ta över. Gustav var redan som prins långt mer omtyckt än sin far och långt mera älskad än sin mor. Han kom med tiden att kallas Gustav den rättrådiga eftersom han var både en hederlig och rättvis kung.

Men den unge Gustav var redan som barn medveten om att han aldrig skulle bli någon storkung, ni vet som Gustav Wasa eller Karl den XII. Nej, han var fullkomligt nöjd med att bli kung över den avlånga ön som en dag skulle bli hans ö, hans land. Men även om Kung Jan-Magnus inte var omtyckt så hade det ändå varit han som enade det lilla riket. Han som sett till att det blomstrade. Så Gustav visste att han hade inte bara stora skor att fylla, utan även tunga. För som kung kunde han inte bara vara snäll, ibland krävdes det att ta i med järnhand. Dessutom ville han bli en rättvis kung, inte en lättkränkt och oförskämd som sin far.

Slut

Det var inledningen... hoppas ni fann den så intressant att ni vill fortsätta att läsa. Nästa vecka delar jag med mig av del två 'Prinsens studier'.

Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Hoppas ni uppskattade bloggen. (Dela gärna) Ta vara på er.