Historien om Jan & Erik - Novell

Förra året var jag och min man på semester nere i södra Sverige och Småland, men också ett par dagar på Öland. Ena dagen åkte vi söderut och nästa dag åkte vi norrut. Mycket trevligt. Där besökte vi självfallet Ölands två mest kända herrar, nämligen Långe Jan och Långe Erik. Ja ni vet, Ölands fyrar. Då fick jag en idé till en novell som skulle handla om bröderna Jan och Erik och varför det blev som det blev.

Novellen skrevs på semesterkvällarna när vi satt i stugan och inte hade något bättre för oss. Novellen delade jag sen upp i tio (korta) delar och idag delar jag med mig av del tre.

Gästabudet

Nu var det så att Kungen började bli till åren kommen och ville därför se till att sonens framtid säkrades. I synnerhet nu när drottningen började bli allt krassligare för var dag som gick. Vad hon led av visste ingen. Inte ens kvacksalvarna kunde hitta något fel. Men allteftersom tiden gick så blev den bastanta damen allt magrare. Det var nästan som om livsglädjen sakta rann ur henne. Hon gladdes inte ens längre åt att vara elak längre. Men bland folket gick det rykten om att drottningen sörjde eftersom man trodde att hon inte kunde få egna barn. Något som alla kvinnor på den tiden tog för givet, ända tills de stod där med tomma armar och brustet hjärta. Men om drottningen inte var prinsens mor antog några att det nog var någon av drottningens hovdamer. Någon trodde sig till och med veta vem. Ryktet gick så långt att man trodde det var den unga, men rysligt vackra hovdamen som de sett packa sina väskor och blivit satt på båten in till fastlandet. Att hon hotats med fängelsehålan och hon återvände till ön. Någon trodde till och med att hon kanske blivit avrättad. Gustav själv var fortfarande glatt ovetandes om ryktena som folket spridde omkring sig som om de vore gödselspridare. Det enda han längtade till var kvällens gästabud. Strax innan den stora middagen började gästerna att strömma till borgen. Det var kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Det var grevar, grevinnor, hertigar och hertiginnor. Men också öns storbönder. Den storbonde som Kungen kallade urstarke Frans kom också på festen och med sig hade han sin dotter Ingrid. Frans hade sen många år tillbaka varit ensam om att fostra sin dotter då hans hustru Sigrid dött i barnsäng.

Så fort prins Gustav fick syn på storbondens dotter Ingrid så hettade hans kinder. Till hans glädje mötte hon hans blick och log blygt tillbaka. Där var där och då som prins Gustav visste att hon var den han ville gifta sig med. Nu tänkte han kanske inte i de termerna, men han visste redan då att hon var speciell och det han senare i livet skulle benämnas som hans stora kärlek.

Så drog gästabudet i gång. Prins Gustav lyckades byta plats med en hertig så han fick sitta bredvid sköna Ingrid. Och det verkade storbondes dotter också glad för. Strax efter kom tjänarna in med fat som dignade av ståtlig mat. Det bjöds på svan och fasan, på påfågel och duva, på mjöd och vin. På bordet fanns även en mängd olika fiskar tillredda på de mest fantasifulla vis. Och valnötter. Det där med tallriksmodellen var kanske inte något som man bekymrade sig om då. Däremot behövde ingen gå hem vare sig törstiga eller hungriga. Men maten var inte det som upptog prins Gustav denna dag utan samtalet han förde med Ingrid. Och även om hon inte haft tillgång till samma gedigna utbildning som prinsen själv fått hade hon ändå en hjärna på skaft, vass humor och inte rädd att säga vad hon tyckte. Något som prins Gustav uppskattade mest var att hon var raka motsatsen till sin mor.

Slut.

Det var fortsättningen på del två... hoppas ni fann del tre intressant nog att ni vill fortsätta läsa för nästa vecka delar jag med mig av del fyra 'Tro-förlovningen'.

Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Hoppas ni uppskattade bloggen. (Dela gärna) Ta nu vara på er.