Historien om Jan & Erik - Novell

Det var sommaren 2023 som jag och min man var på semester nere i södra Sverige när jag fick en novellidé. Semestern var huvudsakligen i Småland men det blev också också ett par underbara dagar på Öland. Ena dagen åkte vi och hälsade på Långe Jan och nästa dag åkte vi och hälsade på Långe Erik, ni vet, Ölands två kända fyrar. Det var den andra dagen på Öland som jag fick en idé till novellen som skulle handla om bröderna och kungasönerna Jan och Erik.

Hur som helst... Novellen skrev jag när vi var på campingen och inte hade något bättre för oss. Novellen delade jag sen upp i tio (korta) delar + bonus. Idag delar jag med mig av del fem.

Giftermålet.

Men åren gick och livet rullade på. Men Gustav var bestämd, han ville fortfarande inte gifta sig med den stela och direkt humorbefriade hertiginnan Valentina. Däremot hade vänskapen med storbondens dotter Ingrid blomstrat. Det berodde på att Ingrid var den totala motsatsen till Valentina. Hon var nämligen lång, kraftigt byggd som en bondmora och hade en kärv humor som tilltalade Gustav. Men så kom den dagen då Gustav skulle gifta sig. Alla stod i storkyrkan och väntade på bruden och brudens familj. Alla utom Ingrid. Hon hade sagt till Gustav kvällen innan att hon inte orkade se honom gifta sig med någon annan än henne så därför så stannade hon hemma. Gustav förstod. Nu stod Gustav iförd en bröllopsdräkt av finaste röda tyger. Han stod framme vid altaret i storkyrkan tillsammans med prästen och sin far. Nu var öns storkyrka ingen någon stor kyrka om man nu skulle jämföra med de inne på fastlandet. Den här kyrkan hade lätt kunnat smyga in i Uppsala domkyrka och sätta sig i ett hörn och ingen hade lagt märke till den. Men nu var den täckt av lövruskor och blommor som tydligen var importerade från fastlandet. Det var det som pigorna sagt. Gustav suckade och såg sig om i kyrkan. Han såg att det inte bara var han som började bli uttråkad på att vänta.

Men de fortsatte tålmodig att vänta. Sen väntade de lite till. Men ingen hertiginna dök upp. Eftermiddag blev till kväll. Men kung Erik envisades med att alla skulle vänta. Trots kungens förmaningar var det till slut bara Gustav, prästen och kungen kvar. De gick och satte sig på kyrktrappan och stirrade tomt ut i luften. Då, med ens hördes hur en häst med kärra kom uppför kyrkbacken. Bakom hästen på kuskbocken satt storbonden med en uppenbarlig bister min. Han körde fram till trappen och stannade.

”God dag kung Jan-Magnus” sa storbonden, ”och god dag unge prins Gustav.”

Storbonden som själv hette Karl var en stor kraftig karl som alltid uppträtt respektfullt inför kungen och hans hov. Att Gustav var trolovad med Valentina hade dock inte setts med blid blick av storbonden som sett hur känslorna spirat mellan prinsen och hans kära dotter.

”Jag kommer dessvärre med tråkiga nyheter” fortsatte storbonden Karl, ”båten som skulle ta med Hertigen och hans dotter över sundet har förlist … ingen överlevde.”

Kung Jan-Magnus reste på sig och såg på Storbonden med öppen mun. Men han fick inte fram ett ljud. Då reste Gustav, som nyss fyllde arton år, på sig eftersom han visste precis vad han skulle säga. Kungen förstod vad Gustav tänkte göra för även han hade sett hur Gustav känslor spirat runt storbondens dotter. Vid tidigare diskussioner hade han haft löftet till hertigen om trolovningen med den unga hertiginnan som trumfkort. Nu hade han inget. Det var som om någon hade dragit bort mattan under fötterna på honom.

”Jag förstår att detta skall vara en sorgens dag men jag kan inte förmå mig att sörja någon som jag aldrig lärt känna” sa Gustav och sträckte på sig. Jan-Magnus tittade på Gustav med vass blick, men sen mjuknade den och så nickade han. Gustav nickade tillbaka och harklade ren halsen och fortsatte. ”Därför erhåller jag nu i stället er underbara dotter Ingrids hand i stället … att gifta mig med henne och vörda och respektera henne så länge jag lever.”

”Vad säger Kungen om det” sa storbonden och flinade snett. Han klev ner från kärran och ställde sig och såg rakt i Kung Jan-Magnus ögon. Och trotts att kungen själv stod en trappa högre upp så var Karl ändå längre. Gustav log brett. Nästan triumferande.

Kung Jan-Magnus sneglade på sin son. Sen nickade han.

”Då godtar jag din förfrågan” sa storbonden Karl. Sen skakade han först kungens hand och sen Gustavs.

Slut.

Det var fortsättningen på del fyra... hoppas ni fann del fem intressant nog att ni vill fortsätta läsa. Nästa vecka delar jag med mig av del fem 'Dödsfallen'.

Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni läste. Hoppas ni uppskattade dagens blogg. (Dela gärna) Ta nu vara på er.