I samtal med - Novell

Idag bjuder jag på en kortnovell. Och inspirationen till att skriva denna fick jag av låten First prayer med Katatonia. Och låtens första mening går så här "In the prayer, can't seem to find the right words.." Och där hade jag redan mina första meningar klara. Men när jag slog upp synonymen för ordet bön så fann jag många exempel som till exempel "i samtal med" och tyckte det kunde bli en bra titel.

Texten i sig handlar inte om mig eller ens om någon jag känner. Den är en symbolisk text. Ett infall jag fick av att lyssna på den låten jag nämnde här ovan. Hur som helst, här nedan kommer ett andra utkast, så håll till godo... (finns alltid mer att jobba på.)

I samtal med

Jag sitter på knä vid min säng och mina knäppta händer vilar ovanpå täcket. Jag försöker be min allra första bön, men hur jag än försöker så kan jag inte hitta de rätta orden. Jag som ville be för dig. Jag som ville be för mig själv. För trots att vi skilts åt så kan jag känna din närvaro. Det är som om du fortfarande står där bakom mig och bevakar varenda steg jag tar. Jag känner dina tunga andetag i min nacke. Känner hur dina döda armar sträcker sig förbi. Stäcker sig förbi mig i desperation att hitta frälsningen. Men du förtjänar den inte. Kanske gör inte jag det heller.

Men en gång jag älskade dig. Men du älskade någon annat. Det var drogerna som gjorde att du ständigt var i en dimma, en dimma som lade sig som en kvävande slöja över oss båda. Jag ville vara som du, men du ville bli fri. Det sa du så ofta till mig att jag till slut inte trodde på dina ord. Dessutom ville jag det så mycket mer. Därför sitter jag nu här på golvet i mörkret med svetten glittrandes i min panna. Med kläder som klibbar obehagligt som taggtråd mot min känsliga hud. Hade det inte varit för dina smutsigt svarta vingar som omslöt omkring mig skulle jag också känna hur feberfrossan härjade i min kropp.

Men för varje dag som går så skakar jag lite mindre. För varje dag så andas jag lättare. Först andas in den friska luften och sen ut den sjuka. Och för varje andetag känner jag hur det mörka inom mig släpper taget, en liten bit i taget. Och framför mig ser jag det du drömde om, det du ville att vi skulle uppleva tillsammans. Hur vi tillsammans skulle få se stjärnorna. Och jag kan se dem nu, hur de står på rad för att lysa upp min annars så mörka stig. Den stig som skulle ha varit vår väg framåt. Du ville så gärna uppleva det, men du kunde aldrig riktigt greppa tag i dig själv. Du kom aldrig på hur du skulle ta dig ur dina kemiska järnband. Det gjorde jag, men alldeles för sent.

I stället hamnade du underst och du förlorade kampen innan du ens hunnit börja. Och jag såg dig ligga där på rygg, med tomt stirrande ögon som om du såg odödlighetens änglar sväva ovanför dig. Jag ville så gärna hjälpa dig, men vad kunde jag göra? Inget. Så i stället vände jag mig om och lät blicken vandra mot horisonten. Lät tankarna vandra i väg mot den stora öknen. Den som låg mellan oss och min räddning. Det som skulle ha varit vår räddning.

Så jag reste långsamt på mig och började gå. Kände den varma sanden under fötterna, hur öknens torra vind sveper snabbt igenom min kropp, igenom mitt blod. Hur kläderna kändes som om de var gjord av gammal rost. Det höll mig tillbaka. Det var då jag fick en uppenbarelse. Med ens visste jag vad jag var tvungen att göra. Jag kastade snabbt av mig kläderna och gick med lätta steg ifrån det förflutna och mot framtiden. Rakt igenom skärselden. Men du ska veta, det gjorde mig ont att behöva lämna dig åt ditt öde. Lämna dig i dödgrävarens bleka händer.

Jag grät ändå av glädje, kände hur himlens tårar rann genom min kropp som om den renade mig från all barlast. Från allt onödigt bagage som du prackade på mig. Som jag alltid tog emot utan att ifrågasätta. Så renades jag från dig. Så renades jag ifrån din dimma, din slöja och dina droger. Och när jorden föll i skugga bakom den nedgående solens regnbågsfärgade strålar, så föll jag i en helande sömn. En sömn som tog mig genom apokalypsens portal.

Men nu sitter jag här ensam. Knäböjer vid min säng där mina knäppta händer vilar på täcket. Men jag vet inte vad jag ska be om. Kanske att du ska få vila i frid. Kanske att jag ska få leva i sinnesro. Att jag nu kan få börja leva det liv som jag bara kunnat drömma om. Så jag knäpper mina händer … och ber. Och orden forsar med ens ur mig likt en svart rök med smak av galla. Hur det sen ger plats för nya känslor.

Mina känslor. Lugn och harmoni.

Jag reser på mig. Lyfter på täcker och kryper ner i min säng. Lägger försiktigt huvudet på huvudkudden och blundar. Jag känner hur du sakta drar åt dig dina döda armar och släpper taget om min själ. Hur du vänder dig om och går mot stjärnorna och din efterlängtade frälsning. Den som du bett om så många gånger när du legat vid dödens rand. Då jag bara kunde sitta där och hålla din hand, fast jag själv såg demonerna i vitögat. Men så ser jag hur du vänder dig om och ser på mig. Hur du skrattar och sen vinkar farväl. Jag kan bara le för mig själv för nu vet att en dag kommer vi ses igen. Du och jag.

Slut!

Novellen innehåller, inklusive titel 846 ord och klassas då som en kortnovell. En vanlig novell innehåller mellan 2000 ord upp till 7500 (och ibland ännu längre). Men jag kan finna det utmanande att skriva något så kort och ändå få in en handling med början, mitten och ett slut. Nu hoppas jag att ni gillade novellen, att den berörde er lika mycket som den berörde mig att skriva den. Kommentera gärna vad ni tycker.

Men nu så får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.