Kungen - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Femte deltävlingen var i maj 2019 och hade temat Humor. Och denna novell vann månadens första pris. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt femte bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en "fruktansvärd" samhällsskildring. Ja för de som som jag, lider av spindelfobi. För er andra kanske bara humoristisk. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute som tyvärr fått uppleva något liknande. (Jag till exempel.)

Kungen

Jag vaknade av tystnaden. Av att väckarklockan inte hade ringt. Jag vred mödosamt på huvudet för att titta på klockan. I samma sekund insåg jag att jag hade försovit mig.

"Herregud inte nu igen", utbrast jag högt för mig själv.

Jag hoppade upp ur sängen i ren panik och kastade på mig de första kläderna jag hittade. En rosa klänning, orangea träningstights och en grön munkjacka. Detta gjorde jag samtidigt som jag försökte borsta tänderna. Att jag inte snubblade och slog ihjäl mig var ett mirakel. Frukost hade jag inte tid med så jag drog på mig mina röda sneakers och sprang ut ur lägenheten. Efter några minuters springande var jag framme vid skolan. Jag hastade genom entrén, korridorer och våningar tills jag stod utanför salen där föreläsningen skulle vara. Jag drog efter andan och öppnade dörren försiktigt, hörde hur läraren redan hade börjat. Jag suckade högt för mig själv när jag insåg att det var läraren med den tråkigt entoniga rösten. Funderade en sekund på om jag bara skulle gå hem och lägga mig igen. Men bestämde mig när jag ändå var här att jag lika gärna kunde närvara. Jag smög mig halvvägs igenom salen och satte mig i mitten på en ledig rad.

Jag hade inte suttit där mer än i några minuter när jag kände hur håret i nacken reste sig. Det var som om någon iakttog mig. Stirrade sådär envist så att det började krypa i kroppen. Jag vred sakta på huvudet. Och där, några platser bort, såg jag att det satt en liten svart herre. Nej, det är inte sant tänkte jag för mig själv. Jag kan inte bara resa på mig och gå nu. Jag svalde hårt och vände bort huvudet. Men kunde inte låta bli än att titta tillbaka direkt. Givetvis satt han kvar. Tittade envist på mig med sina små, svarta, pliriga ögon. Jag försökte ignorera, men det var lättare sagt än gjort. Han satt ju bara där och stirrade på mig. Kände hur illamåendet började bubbla långt nere i magen. Jag drog djupt efter andan. Vände bort huvudet. Försökte koncentrera mig på lärarens entoniga malande. Trots det kände jag hur hans blickar piercade hela min själ. Jag tittade åt hans håll igen. Då tog hjärtat ett skutt, för hade han hoppat ett par platser närmre. Jag tappade koncentrationen helt och hållet. Föreläsningen förvandlades till ett högt susande i mina öron. Nu var den svarta herren det enda jag såg. Och mitt framför mina ögon hoppade han ännu närmre. Det var som om han var helt utan skam i kroppen.

"Gå härifrån", väste jag, "jag vill inte ha något med dig att göra." Men han bara satt där och stirrade på mig. Nu än mera envist än tidigare.

"Jag vill inte bli din vän", sa jag och viftade med handen i luften.

Fortfarande sa han inget, bara satt där. Men jag fick en känsla av att han visade tänderna för ett ögonblick. Som om han log snett åt mig. Jag började känna mig kallsvettig. Fick kämpa så att jag inte bara skulle resa på mig och skrikandes springa ut ur salen.

Jag svalde hårt och bestämde mig för att inte låta den där saken distrahera mig mer. Jag drog en djup suck och försökte koncentrera på föreläsningen. Men lärarens röst var så tråkig att jag kom på mig själv med att titta åt sidan igen. Till min stora fasa så satt han inte längre där. Jag borde ha känt mig lättad, men jag kände hur paniken spred sig. Jag började titta runt mig och insåg att han nu satt han nu satt på andra sidan av mig. Jag slog både händerna för munnen för att kväva mitt utrop De som satt bakom märkte dock min reaktion och började fnissa.

"Ska jag platta till han", sa en av killarna raden bakom men jag bara skakade på huvudet.

"Ingen ska behöva dö", sa jag med skakig röst, "inte ens en svart liten herre som han."

"Nåja gör som du vill", sa killen nonchalant och lutade sig tillbaka på sin plats.

"Snälla lämna mig ifred", väste jag åt herren men än en gång satt han bara där och stirrade. Nu närmre än någonsin.

Han satt så nära att jag nästan kunde höra hans andetag. Hur jag kunde urskilja varenda hårstrå på hans blanka svarta kropp. De stod rakt ut, nästan som om han hade en gles päls.

"Gå härifrån", utbrast jag varav läraren tystnade där nere på scenen.

"Är det någon som besvärar dig", sa läraren på sitt mest aristokrata sätt.

"Ja", sa jag, "en svart herre vägrar lämna mig ifred."

"Säg åt han att gå då", sa läraren snobbigt och suckade.

"Det var det jag gjorde", sa jag varav alla i salen började skratta.

Ska erkänna att där och då skämdes jag. Samtidigt så visste jag att har man en fobi så har man. Läraren skakade på huvudet åt mig och återgick till sitt malande. Själv tog jag upp ett papper som låg på sätet bredvid och viftade med det åt herren. Såg hur han kämpade i vinden. Gjorde så att han inte hade nått val än att backa en plats. Jag kände att jag kunde slappna av för ett ögonblick trots han fortfarande satt där och stirrade på mig. Strax efter var föreläsningen äntligen slut och jag var den första att resa på mig. Jag tog en omvägen runt hela salen, endast för att undvika där han satt. Men när jag kom till dörren så vände jag mig om. Såg tillbaka in i salen. Och trots att det var bit bak, trots att han bara var knappa en centimeter, så kunde jag se hur den lilla svarta spindeln satt där som en liten kung. Satt där som om han ägde hela stället, eller åtminstone den sittraden. En litet spindelkung som hade i uppgift att terrorisera mig. Om än bara för en stund.

Slut

Okej jag vet att bilden till kanske inte passar perfekt men jag kunde inte sätta in någon annan spindel eftersom bara synen av dem får mig att må illa, så, det fick bli den här tecknade krabaten. Hur som helst så ha jag aldrig tidigare skrivit humor (undantag när jag var barn). Visst, humoristiska inslag har förekommit tidigare, men inte mer. Men efter jag varit på soaré på Bollnäs folkhögskola så kom idén till den här novellen. Jag satt där och lyssnade på den ena efter den andra som gick upp på scenen och läste sina texter när en sällskapssjuk lite spindel dök upp. Först satt han en bit ifrån men sen så kröp han in under vårat bord. Jag som lider av spindelfobi tyckte inte det var ett dugg roande. Och ja jag viftade med ett papper åt han så han skulle gå. Det gjorde han inte. Men så fort jag kom hem satte jag mig ner och skrev den här novellen. En vinnande novell dessutom.

Ha nu en fortsatt bra da. Hoppas ni lev roade av novellen och att den gav er ett leende. Tack att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.