Maskeraden - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Åttonde deltävlingen var i augusti 2019 där novellen skulle innehålla följande ord: dimma - park - bänk - kamera - vatten - maskerad - bro - skugga'. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt åttonde bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en Downton abby-inspirerad historia där jag gör en tidsresa tillbaka till börja av 1900-talet. Kom ihåg! den är påhittad, inte en historisk skildring.

Maskeraden

”Är ni nöjd med håret fröken Ann-Marie”, sa Britta. Hon tittade på mig via spegeln.

”Som alltid”, sa jag och log, ”du känner mitt hår så väl.”

Jag tittade in i Brittas bruna ögon som lyste av omtanke. Hennes mörka hår var uppsatt i en enkel knut i nacken och hon hade sin svarta klänning och vita förkläde på sig. Något annat var inte tänkbart. Till mig hade hon plockat fram min gröna långklänning med påsydda paljetter. Jag hade tydligen använt den klänningen tidigare, men jag mindes inte när. Jag hade frågat pappa om jag kunde få en ny klänning, men han sa nej.

”Du behöver ingen ny klänning”, hade han sagt, ”du får helt enkelt använda någon av dina klänningar som du redan har.

Självklart protesterade jag, men det spelade ingen roll. Jag fick inte ens en ny maskeradmask. Eller ny solfjäder.

”Du dör inte av att använda något mer än en gång”, fortsatte han.

Men han hade kanske rätt, för här satt jag och kände mig finklädd trots allt. När Britta sminkat mig och satt upp håret klart satte hon i mitt hårband med pärlor och påfågelsfjädrar som matchade både masken och solfjädern. Det var sådana detaljer min Lars-Erik lade märke till. Och jag ville såklart att han skulle lägga märke till mig, i synnerhet nu när vi var trolovade.

”Ser fröken fram emot kvällen?” sa Britta och log, ”och få träffa herr Lars-Erik igen?”

”Oh-ja det gör jag verkligen”, sa jag och vände mig mot Britta, ”och det ska bli så spännande att få gå på maskerad.”

Britta nickade och öppnade munnen för att säga något. I stället blev hon avbruten av att det knackade på dörren.

”Vad är det?” sa jag högt.

”Frökens vagn är framkörd”, sa en mörk röst på andra sidan dörren.

”Tack Arne”, sa jag och blinkade mot Britta som genast kvävde ett fniss. Vi båda visste att vår butler Arne var i stelaste laget.

När jag var klar tackade jag Britta för hjälpen medan jag drog på mig mina långa gröna handskar. Jag greppade masken och solfjädern och trippade nedför trappen och ut i hallen. Där stod mamma och pappa och väntade. När jag ner eskorterade pappa ut mig till vagnen. Givetvis stod Arne påpassligt där och öppnade dörren. Och sedvanligt hjälpte han mig och min mor upp i vagnen. Så fort dörren stängdes var vi på väg. Det gick så fort att jag knappt han sätta mig ner. Men det pirrade i hela kroppen eftersom jag aldrig hade varit på maskerad. Efter en stund klipprande och klapprande från hästarna anlände vi till herrgårdens grind. Vagnen passerade genom en välskött park som hade rosenbuskar, marmorstatyer, bänkar som var omgiven av en välklippt häck.

Så fort vagnen stannade utanför herrgården öppnades dörren och en ung man hjälpte mig ut och ledde in mig i den stora hallen. Så fort vi presenterats gled genast min blick genom folkhavet efter Erik, men jag var osäker på att jag skulle känna igen honom. Men det gjorde jag. Jag visste direkt att det var han. Men jag lyckades aldrig ta mig igenom folkhavet då jag blev stoppad. På ett ögonblick tappade jag bort honom. Och så höll det på. Jag fick syn på honom, blev stoppad och så var han borta igen. Till slut gav jag upp och gick ut på baksidans terrass. Jag fortsatte sen ner i parken och förbi fontänen. När jag passerade fontänen träffades jag av en lätt dusch vatten. Men det kändes uppfriskande efter att ha svettats i den folktäta lokalen. Jag fortsatte över bron och ner mot klipporna som vette ut mot havet. Det var Erik som visat mig den här platsen. Det var hit han brukade gå när han ville hämta andan och vara ifred. När jag kom fram såg jag ut över klipporna. Men där låg en tjock dimma som såg ut som om någon hade lagt ett fluffigt täcke över havet och sagt god natt.

När jag stod där såg jag plötsligt en skugga som snabbt kom emot mig. Jag höll nästan på att få hjärtstopp, men då upptäckte jag till min lättnad att det var Lars-Erik.

”Min kära”, sa han, ”vad gör du här ensam?”

”Jag tröttnade på att jaga efter dig, sa jag ärligt, ”så fort jag såg dig hindrades jag … frågades ut om vi kunde rädda vårt gods.”

”Visst är det typiskt,” sa Lars-Erik och suckade, ”jag hade exakt samma erfarenhet.”

Jag vände mig om och såg på Lars-Erik som genast brast ut i skratt.

”Vad är det som är så roligt? sa jag och viftade intensivt med solfjädern.

”Inte så roligt som patetiskt”, sa han och log, ”jag är uppriktigt trött på de där människorna.”

Lars-Erik slog ut med armen upp mot herrgården.

”De är bara en bunt stelbenta stofiler som vägrar ändra sig”, fortsatte han, ”deras filosofi kommer inte bara bli deras död utan allas.”

”Pappa säger samma sak”, sa jag blygt, ”han vill modernisera och utveckla men ägaren vägrar … det kommer bli hans fall och göra oss hemlösa.”

”Oroa inte din lilla hjärna med det”, sa Lars-Erik och lade ena armarna om mig, ”så fort vi gift oss tänkte jag ändra på det.”

”Hur då?” sa jag och tittade upp på Erik med stora ögon.

”Jag hade inte tänkt säga något nu för det skulle bli en överraskning”, sa han och drog efter andan, ”men jag har lagt ett bud på godset … ett bra bud som han inte kan säga nej till.”

”Vårt gods?” sa jag med darr i rösten, ”så underbart.”

När Lars-Erik nickade kunde jag bara slå armarna runt honom av både glädje och lättnad. Givetvis höll han om mig tillbaka. Så stod vi en lång stund och såg ut över det dimtäckta havet. Men den enda tanke som dök upp i mitt huvud var hur vi skulle få tag på en bra fotograf med tillräcklig bra kamera. För jag såg med ens framför mig ett stort bröllopsfoto på oss som skulle välkomna alla till vårt vackra gods.