Min älskade du är del I/X - Novell

För ungefär två och ett halvt år sedan deltog jag i en novelltävling... en av många i raden som jag ställt upp i för att kanske ha en pytteliten chans att bli upptäckt. Nu kan jag meddela att det har inte fungerat så bra som jag hoppats. Inte alls, i princip. Men här och nu tänkte jag dela med mig av en novell som skrev för lite drygt två och ett halvt år sedan.

Idag delar jag med mig av del ett av tio av novellen 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna var enkla: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

I

Miranda åt frukost i lugn och ro sittandes i bara morgonrocken. Hade någon kikat in genom köksfönstret på fjärde våningen, då hade de sett en lång, gänglig flicka med långt rödlockigt hår och stora gröna ögon. Ögon som kunde se rakt igenom en. Men hon satt där förnöjsamt och lät blicken följa sin farmor som sprang fram och tillbaka medan hon gjorde sig redo för en ny arbetsdag. Miranda log för sig själv när hon tänkte tillbaka på den dagen då hon flyttade in. Med ursäkten att mamma och pappa ville ha det så. Nu gick hon dessutom sista året på sjuksköterskelinjen och hon såg fram emot att få bli klar. Att få bli den som kunde ge stöd till de som behövde. I synnerhet om de blev tvungna att släppa taget och gå mot de sälla jaktmarkerna. Då ville hon vara där och tröstande hålla deras hand. Nu satt hon och petade förstrött i gröttallriken och väntade på att farmor skulle skynda iväg. Egentligen borde hon vara pensionär, men hon hade inte ro i kroppen att sitta still. Det var det hon själv brukade säga när folk påpekade att hon kanske borde ta det lugnt. Själv hade Miranda andra planer. Hon skulle gå till henne. Den vackra rosendoftande ängeln. För idag var inte vilken dag som helst, idag var det alla hjärtans dag.

Miranda hade flyttat runt en del med sina föräldrar. Till slut slog de sig till ro i en liten by i södra Sverige. En by där alla känner alla utan att egentligen känna någon. Och när ryktena florerade kunde man slå vad om att det mesta var påhittat av någon illvillig. Däremot visste alla att Mirandas föräldrar tillhörde missbrukarna, att deras liv kretsade kring alkohol. Hur mycket de hade, hur mycket de behövde, när de måsta handla igen och vart. Det fanns ingen plats över till henne. Och även om vissa bybor anmälde familjen till socialen, så hände inget trotts att alla visste hur miserabelt hon hade det. Hur hon fick spendera sina kvällar på den lokala puben medan föräldrarna söp sig fulla. Hur hon fick luta sig mot främlingars goda vilja med att få hjälp med läxor och med att få kvällsmat. Och så kom den där ödesdigra dagen då hon behövde hjälp med att få hem mamma. En man i femtioårsåldern ställde lismande upp. Men så fort de släpat in mamma i sovrummet och lagt henne i sängen, då visade han sitt rätta jag. Där och då, bredvid mamman i dubbelsängen våldtog han henne. Och det enda mamma sa var att de skulle flytta på sig. Att de var i vägen när hon skulle sova. När pappa sen kom hemragglandes gratulerade han mannen till att ha gjort kvinna av hans dotter. Tog mannen högtidligt i sin hand. Men Miranda var bara 14 år. En tonåring som trevande tog sig fram på en vilsen stig mot vuxenvärlden. Någon som var som allra mest sårbar. Två år senare rymde hon till sin farmor.

Farmor gav Miranda en snabb puss på kinden innan hon försvann ut ur huset. Så fort hon hörde bilen köra iväg reste hon på sig och städade upp i köket. Så som hon gjorde varje morgon. Sen gick hon igenom en labyrint genom lägenheten innan hon nådde en gammaldags dörr. Hon tog upp en liten nyckel ur morgonrocksfickan och satte den i låset. Hon vred om till det hördes ett tydligt knäpp som vittnade om att dörren var olåst. Från en stökig hall klev hon sen in i ett välorganiserat rum. Golvet var täckt av en grön heltäckningsmatta och väggarna var målade vita. Vid ena väggen stod en gammaldags dagbädd, en soffliknande säng, med ett soffbord i ek framför. Vid sidan av dörren stod en gammaldags garderob som lika gärna kunde ha varit en väg in till Narnia. Och mitt emot sängen stod sen en stor vit bokhylla och ett litet skrivbord. På skrivbordet fanns bara ett pennställ och en bärbar dator. I bokhyllan fanns bara studentlitteratur och skrivblock. Miranda öppnade garderoben och tog fram en sommarblommig, hellång kräppad klänning. Hon plockade också fram underkläder, linne och ett par tjocka tights. Hon placerade sen kläderna i prydlig ordning på sin dagbädd. En dag som denna ville hon vara fin. Vara fin för Kerstin.

Slut.

Så det var del ett av tio... hoppas ni gillade inledningen. För den här novellen jag nu delar med mig av är såklart redigerad och rättad och skulle därför inte riktigt platsa in i den novelltävlingen längre då den nu innehåller hela åtta ord för mycket.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och håll utkik, nästa vecka delar jag med mig av del två. Ta hand om er nu. Kram.