Min älskade du är del II/X - Novell

För ungefär två och ett halvt år sedan deltog jag i en novelltävling... Valentine Crime hette denna. Och självklart hoppades jag att någon skulle se min talang och kanske till och med bli upptäckt. Det fungerade inte som jag hoppats på. Tyvärr. Men istället tänkte jag att det vore en trevlig sak av mig att nu dela med mig av den novell som jag trodde skulle bli min vinnare.

Idag delar jag med mig av del två av tio av novellen 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna var enkla: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

II

Miranda hade lovat sig själv ända sen hon negligerades som barn, ända sen hon fick stå ut med övergrepp, att ingen skulle få sätta sig på henne igen. Samtidigt satte hon gränser mot andra fast hon egentligen ville bli älskad. Visst, farmor älskade henne villkorslöst. Det hade hon sagt. Och den dagen hon ringde och frågade om hon fick flytta hem till henne hade hon blivit så glad. Hon hade väntat länge på att hon skulle ta kontakt. För hon hade letat efter henne eftersom hon visste om att Mirandas pappa, hennes son led av alkoholproblem. Att han och hans fru med stor sannolikhet var oförmögna att ta hand om sitt barn.

”Men de är inga onda människor, Miranda” brukade hon säga. ”De låter bara missbruket diktera sina liv.”

Farmor hade kämpat med att få vårdnaden om henne. Tyvärr ville inte socialen samarbeta. Inte ens efter hon fyllt sexton år.

Miranda i sin tur hade försökt fly från sina föräldrar. Men varje gång hade polisen utan att ifrågasatt bara skjutsat hem henne igen. Så en dag fick hon reda på att farmor fortfarande var i livet. Men pappa vägrade prata om henne. Trots det fortsatte Miranda att ställa frågor i hopp om att han till slut skulle berätta. Men då tröttnade han och gav henne stryk. Det var inte första gången, men denna gång trodde hon att hon skulle dö. Efteråt när mamma tog hand om henne berättade hon vad farmor hette och vart hon bodde. Med de uppgifterna var det inte svårt att hitta farmors telefonnummer på Eniro. Med darrande hand hade hon slagit numret, suttit som på nålar medan signalerna gick fram. Så fort hon svarat och hon hörde Mirandas röst i den andra änden hade hon börjat gråta. När Miranda frågade varför så svarade hon.

”Av glädje, Miranda, av glädje.” Sen hade hon dragit djupt efter andan och fortsatt. ”Jag har längtat så efter att få höra din röst, få höra att du vill komma och bo hos mig.”

Samma dag packade Miranda en liten resväska med det nödvändigaste och bokade en tågbiljett till Stockholm. Morgonen efter smög hon i väg hemifrån, ifrån föräldrarna som hon hoppades att hon aldrig mera skulle behöva se. Hon vankade av och an på tågstationen, väntade otåligt på att tåget skulle rulla in. Rädslan att pappa skulle dyka upp och ta med henne hem var påtagligt närvarande. Eller att polisen skulle dyka upp och plocka med henne. När hon en stund senare väl satt på tåget infann sig ett lugn hon aldrig känn förut. För första gången i sitt liv kunde andas hon ut.

Men farmors kärlek var inte tillräcklig. Hon behövde något mer. Det resulterade i en rad meningslösa förhållanden med pojkar som bara tänkte på en enda sak. Och de hade alla utnyttjat hennes svaghet att få bli omtyckt. När Miranda protesterat och sagt att hon ville mer än att vara intim, hade de stuckit. De ville roa sig, hon ville prata. De ville ha sex, hon ville ha någon som höll om henne. De ville festa, hon ville känna sig trygg. När hon sen beklagat sig hos sin farmor hade hon sagt.

”Du kanske har letat på fel ställe, du kanske måste höja blicken och se vad som finns därute.”

Miranda var inte säker på om hon förstod vad farmor menat. Men så en dag, ja, då insåg hon. Det var den dagen hon träffade sitt livs kärlek. Hon hade stått där vid ingången till skolan första dagen efter sommarlovet. Stått där och sett vilsen ut. Men det var som om hon var omgiven av en ljus aura som Miranda aldrig sett hos någon annan. Hon gick genast fram och frågade om hon behövde hjälp. Det behövde hon.

Slut.

Så det var del två av tio... hoppas ni gillade fortsättningen. För den här novellen jag nu delar med mig av är såklart redigerad och rättad och skulle därför inte riktigt platsa in i den novelltävlingen längre då den nu innehåller hela åtta ord för mycket.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och håll utkik, nästa vecka delar jag med mig av del två. Ta hand om er nu. Kram.