Min älskade du är del IX - Novell

Det är cirka två och ett halvt år sedan nu som deltog jag i en novelltävling. Den kallade sig för Valentine crime vilket betydde att de letade efter en novell som var en korsning mellan rysare och romans. Ungefär som Halloween möter Alla hjärtans dag och blir ett par. Självklart hoppades jag att jag skulle bli min upptäckt, att någon kanske skulle se mig och uppskatta mitt sätt att skriva historier. Nu hände det inte så istället tyckte jag att det va både en bra och trevlig idé att dela med mig av den till er.

Idag delar jag med mig av del nio av sammanlagt tio av min novell 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna var enkla: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

IX

Kniven lindade Miranda varsamt in i Kerstins jacka och tillsammans med skorna packade hon ner det i ryggsäcken. På vägen hem kastade hon ut den från Kanalklippan. Sen dess har Miranda besökt Kerstin varenda dag. Suttit där bredvid henne och pratat. Och ibland även sjungit. Klänningen som hon gett Kerstin i födelsedagspresent hade hon satt på henne, allt för att hon skulle få känna sig fin. När det till slut började mörkna var det dags att gå hem. Först lade hon tillbaka lövtäcket över den omhuldande och färgglada yllefilten. Filten hon hade lagt över Kerstin så hon inte behövde frysa mer. Och dagen efter upprepades samma procedur ännu en gång. Men den här dagen var som sagt vad inte vilken dag som helst, det var alla hjärtans dag. Och dagen till ära så hade det snöat. Hon packade ner sitt smink, men även ner en rosendoftande parfym som hon köpt till Kerstin i present. Strax efter att farmor gått till jobbet var hon på väg iklädd en varm vinterjacka och ett par bekväma skor. Med väskan över axeln begav hon sig ner för backen. Hon gick sen över vägen och upp förbi reningsverket. Efter några minuters promenad stannade hon till slut upp, såg sig noga omkring. När hon inte såg några fotspår i nysnön eller någon som kom och gick efter gångvägen så vek hon in mot skogen. Hon fortsatte gå mot gläntan där Kerstin låg och väntade. När hon väl kom fram klev hon in i gläntan och satte sig ner på huk. Borstade försiktigt bort snön och plockade bort löven. Och där dök hennes ansikte upp. Miranda smekte henne försiktigt över kinden medan hon sjöng.

”Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen skär. Ja, som den vackraste musik, min älskade du är”.

Miranda kände hur värmen spred sig från magen och ut i kroppen, för Kerstin var så vacker där hon låg och såg ut som Snövit. En Snövit som väntade på de sju dvärgarna. Men i Mirandas värld var ingen välkommen dit, inte ens sju hjälpande små gruvgubbar. För hur det än var, nu var det hon som tog hand om Kerstin.

Då hörde Miranda plötsligt ett svagt knarrande ljud bakom sig i skogen. När hon vänder sig om ser hon inget, ändå blev hon på sin vakt. Hon satte sig upp och lyssnade, men det enda hon kunde höra var suset i träden. När hon inte hörde några ljud på ett tag slappnade hon av. Plockade fram sminket ur sin väska och började sminka Kerstin. Först puder, ögonskugga och rouge. Sen läppstift. Kerstin avskydde att man målade utanför munnen, så Miranda tog god tid på sig så att det skulle bli bra, så att Kerstin skulle bli nöjd. Allt för att Kerstin skulle få känna sig vacker. Sen avslutade hon med att spraya med rosparfymen. Det var nästan så Miranda såg hur glad hon blev. Sen lyssnade hon spänt på det Miranda berättade. Visserligen hände det inte mycket i hennes liv sen hon valt att hoppa av skolan. Det hade hon inte berättat för farmor, däremot berättade hon det för Kerstin. Då hörde Miranda oväntat en röst skrika bakom henne.

”Sätt upp händerna på huvudet … nu!”

När Miranda tittade upp såg hon en polis stå där med ett vapen riktat mot henne. Utan att protestera satte hon sakta upp händerna på huvudet medan hon tittade på polisen med stora frågande ögon. Sen hörde hon hur någon närmade sig henne bakifrån, någon som greppade hennes armar och satte på handfängsel. Samma person hjälpte henne sen upp på fötterna. Då förstod Miranda att de skulle ta bort henne från Kerstin, att de skulle skiljas åt. När polisen puttade på henne att gå kastade hon sig i riktning mot Kerstin med ett illvrål.

”KERSTIN … Kerstin, lämna mig inte, jag älskar dig Kerstin”.

Men poliserna lyssnade inte, utan släpade henne ur skogen och placerade henne i baksätet på en polisbil. När polisbilen körde iväg drog Miranda djupt efter andan. Med sorg i hjärtat insåg hon att det var över. De hade lyckats att skilja dem åt.

Slut.

Så var det del nio av tio... hoppas ni gillar den? Novellen är såklart redigerad och rättad och skulle därmed inte passa in i den novelltävlingen mer då den har åtta ord för mycket. Och jo i dessa tävlingar är de så kinkiga. Ett ord för mycket (i vissa fall ett tecken för mycket) och du är diskad. Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och håll utkik, nästa vecka delar jag med mig av den allra sista delen. Ta hand om er nu. Kram.