Min älskade du är del VII/X - Novell

För cirka två och ett halvt år sedan deltog jag i novelltävlingen Valentine crime. Och Valentine crime betyder precis som det står, det vill säga, de ville ha en novell som var en blandning av rysare och romans. Lite som om Halloween möter Alla hjärtans dag. Självklart hoppades jag att någon skulle upptäcka mig och dessutom uppskatta mitt sätt att skriva. Det hände inte... Istället tänkte jag att det vore en trevlig att nu dela med mig av den här novell som jag trodde skulle bli min nummer ett.

Idag delar jag med mig av del sju av sammanlagt tio av min novell 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna var enkla: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

VII

En timme senare plingade Kerstin på dörren och strax efter öppnades den. Men i samma sekund som dörren slogs upp höll hon på att tappa andan. För där stod Miranda i en blommig kort klänning. Hennes hår var flätat och sen uppsatt i små kringlor på huvudet. Med ens insåg Kerstin varför hon ändå dragits till Miranda den dagen då de träffades för första gången. Så fort de kom in i köket såg Kerstin att Miranda hade dukat bordet med vit linneduk, ett par glasljusstakar med tända ljus och en varsin tallrik med rykande varm mat. När Kerstin satte sig ner insåg hon att det var hennes favoriträtt. Att Miranda ansträngt sig för hennes skull.

Så fort som de ätit klart böjde sig Miranda ner och plockade upp en låda från golvet. Sen reste hon på sig och gick runt bordet och räckte över den till Kerstin.

” Grattis på födelsedagen älskling”, sa hon och lutade sig fram och kysste Kerstin mitt på munnen.

Kerstin i sin tur blev så förvånad att hon av ren reflex besvarade den. Sen tittade hon upp och mötte Mirandas blick som var så oskuldsfull att det knöt sig i magen. Hur skulle hon kunna göra slut nu? Eller kunde hon det ändå? Kerstin öppnade sakta presenten. Till sin förvåning så låg där den där klänningen som hon suktat efter i flera månader. Klänningen hon inte hade haft råd med.

” Men du skulle inte…” Hon plockade försiktigt upp klänningen ur lådan. Kände hur tårarna brände i ögonen. Det var inte så här det skulle gå till.

Miranda hade slitit hela dagen. Och med farmors hjälp hade hon fått i ordning maten. Samtidigt hade hon en gnagande känsla i kroppen att någon inte stod rätt till. Men så fort Kerstin dök upp förvann den känslan. Hon hade ansträngt sig för att klä sig fint, vilket hon inte gjorde för vem som helst. Och när hon sen öppnat presenten hade hon blivit tårögd. Då kände hon sig riktigt nöjd med den kvällen. Kerstin satt sen och beundrade klänningen innan hon försiktigt lade ner den i lådan igen. Sen tittade hon upp på Miranda med en djup suck. Men innan Miranda visste ordet av det hade Kerstin rest sig upp och lämnat tillbaka presenten.

”Jag orkar inte mer,” sa hon och skakade på huvudet. Vad hon sa sen minns inte Miranda. Bara att helt plötsligt hör hon farmors oroliga röst i örat som frågade vad som hänt. När hon tittar upp ser hon att Kerstin är borta, i stället står farmor där och tittar på henne med tårfyllda ögon. Miranda reste på sig och gav farmor en kram innan hon vände sig om och gick ut i hallen. Där tog hon på sig ett par skor och en jacka. När hon gick ut ropade hon till farmor att hon bara skulle förbi Kerstin. Att hon snart skulle vara tillbaka. Hon skulle bara reda ut ett missförstånd. När hon kom ut var det mörkt ute och trots att det var i slutet på januari så hade det inte hunnit bli riktigt kallt än. Hon gick ner för backen, sen över bron och vidare in mot stan. En halvtimme senare stod hon utanför Kerstins dörr.

Så fort Miranda öppnade dörren hörde hon snyftandet från en liten flicka. Sen Kerstins tröstade röst. Miranda smög försiktigt genom den långa hallen innan hon nådde det enda rummet. Men när hon försiktigt kikade in i där fick hon se någon som gjorde att det vände sig i magen på henne. Där på sängen låg Kerstin naken bredvid en avklädd Alice. Miranda slog handen för munnen för att kväva ett skrik, men det var för sent, Kerstin hade reda hört. Hon hastade snabbt upp ur sängen för att stoppa Miranda, men hon var snabbare. Hon vände sig om och rusade ut ur lägenheten med andan i halsen. Och hon stannade inte förrän hon nästan var hemma. Med ens mindes hon vad Kerstin sagt innan hon rusade ut ur lägenheten. Men vad skulle hon göra nu? Kerstin hade visserligen brutit sitt löfte, men var hon beredd att bryta sitt. Trots allt så älskade hon henne, med brister och allt.

Slut

Så var det del sju av tio... hoppas ni gillar den? Novellen är såklart redigerad och rättad och skulle därmed inte passa in i den novelltävlingen mer då den har åtta ord för mycket.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och håll utkik, nästa vecka delar jag med mig av del sju. Ta hand om er nu. Kram.