Min älskade du är del VIII - Novell

För ungefär två och ett halvt år sedan deltog jag i en novelltävling som kallades Valentine crime. Och Valentine crime betydde att de letade efter en novell som var en blandning av rysare och romans. Lite som när Halloween möter Alla hjärtans dag. Självklart hoppades jag in i det sista detta kulle bli min upptäckt, att någon skulle uppskatta mitt sätt att skriva. När det inte hände tänkte jag istället att det vore en trevlig idé att dela med mig av den till er.

Idag delar jag med mig av del åtta av sammanlagt tio av min novell 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna var enkla: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

VIII

”Jag vill inte ha något mer med dig att göra.”

Det var de orden Kerstin hade sagt, orden som hade sårat Miranda så. Miranda visste inte vad hon skulle svara på det. Men innan hon hade fått chansen hade Kerstin vänt sig om och lämnat lägenheten. Först hade Miranda känt sig uppgiven, sen arg och bestämd. Hon skulle minsann inte ge upp så lätt. Hon skulle kämpa hårt med att få Kerstin att gilla henne igen. Allt hon ville var att det skulle bli som förut igen, för hon hade inte älskat någon så som hon älskade henne. Men hur skulle hon bräcka Alice? Och kunde hon verkligen göra det?

Skolan hade rullat på, men Kerstin var frånvarande. Miranda kände hur hjärtat sakta förvandlades till en sten, som sjönk ner i bröstkorgen likt en blytyngd. När januari blivit februari hade telefonen ringt och det hade varit Kerstin som ville träffas. Hon ville reda ut missförstånden. Givetvis gick Miranda med på det och de gjorde upp om tid och plats på neutral mark, det var så Kerstin hade utryckt det. Och nu satt hon i skolan och väntade på att klockan skulle gå. För hon längtade efter att få träffa Kerstin igen.

Kerstin hade stannat hemma från skolan för hon hade inte ork att möta Miranda. Dessutom hade Alice mamma börjat ifrågasätta vad som egentligen hände när Alice var hemma hos henne. Av rädsla att hon inte skulle förstå hennes känslor, hade hon lyckats övertyga flickan att vara tyst om deras lek. Hon hade kört med ett klassiskt hot, att om hon skvallrade skulle de båda hamna i fängelse och råka ut för svår mobbning. Det ville såklart Alice inte vara med om, så hon lovade vara knäpp tyst. Med det gjort fanns bara ett hot kvar, Miranda. Därför hade hon tänkt ut en plan. Hon ringde upp Miranda, bad om ett möte på neutral mark. Till Kerstins glädje gick hon med på det.

Så kom den dagen då de skulle träffas igen. Det hade gått en vecka in i februari, men det var fortfarande varmt för årstiden. Kerstin hade kollat vädret och visste att kylan var på gång. Därför hade hon skyndat på mötet då hon ville att marken skulle vara mjuk och lättgrävd. Hon satte på sig svarta tights och en svart polotröja. Tog fram en ryggsäck och packade ner en hopfällbar spade, en sopsäck och en kockkniv. Så fort hon satt på sig sin höstjacka och ett par vandringskängor var hon på väg. Hon vandrade gatan ner och vek av ner mot Danviksbron. När hon passerat bron fortsatte hon upp till Henriksdalsberget, där klättrarna brukade hålla till. Där skulle hon lura in Miranda i skogen. För vem skulle komma på att leta efter henne där.

Miranda stod och väntade på Kerstin när hon såg henne en bit bort försvinna in i skogen. Hon ropade efter henne, men hon verkade inte höra. Då valde Miranda att följa efter. Och hon snubblade över sten och över trädrötter i sina försök att komma ifatt. Då och då ropade hon, men Kerstin svarade inte. När hon till slut kommer ut i en glänta står Kerstin där och väntar med händerna bakom ryggen.

”Varför ville du träffa mig här för?” sa Miranda tittade förvånat på Kerstin som tog ett snabbt steg framåt.

Då förstod Miranda att något var fel. Men det var redan för sent, för Kerstin hade dragit fram en stor kökskniv och hoppat på Miranda.

Vad som sen hände minns inte Miranda, bara att hon vaknar upp med Kerstin liggandes över henne. Hon puttar henne försiktigt åt sidan och sätter sig upp. När hon sen tittar i riktning mot Kerstin ser hon henne ligga där, stirra med tom blick rakt upp i bland trädkronorna. Genast började hon att gräva en grop i backen med bara händerna, helt ovetandes om att det låg en spade i Kerstins ryggsäck. Hon tog mödosamt av henne jackan och skorna för att sen lägga ner henne i den grunda gropen. Sen täckte hon henne med resterna av höstens finaste röda och gula löv. För hur det än var, nu skulle hon inte kunna lämna henne igen. Nu var hon bara hennes.

Slut.

Så var det del åtta av tio... hoppas ni gillar den? Novellen är såklart redigerad och rättad och skulle därmed inte passa in i den novelltävlingen mer då den har åtta ord för mycket.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Och håll utkik, nästa vecka delar jag med mig av näst sista delen. Ta hand om er nu. Kram.