Min älskade du är del X - Novell

För cirka två och ett halvt år sedan deltog jag i novelltävlingen Valentine crime. De letade efter en novell som var en korsning mellan rysare och romans, korsning mellan Halloween och Alla hjärtans dag. Självklart hoppades jag att denna novell skulle bli mitt genombrott, att någon skulle tycka om mitt sätt att skriva. När det inte hände tyckte jag att det var en bra idé att dela med mig av den till er.

Idag delar jag med mig av sista delen av min novell 'Min älskade du är' som handlar om Miranda. Och tävlingsreglerna: Ämnet skulle vara Valentine-crime och innehålla max 7000 ord.

X

Ett larm hade kommit in till polisen på lördagen att man känt en obeskrivbar odör vid Henriksdal. Polisen Sebastian Persson och hans mer erfarna kollega Linda Fors hade åkt ut för att kontrollera. Sebastian hade då aldrig kunnat ana vad de skulle hitta där inne i skogen. När de kom fram var det inga problem att hitta platsen, det var bara att följa spåret av den sötsliskigt unkna och ruttna lukten. Väl inne i dungen såg de att något var övertäckt med en filt. Hur någon sen lagt förmultnande löv över den. När Linda gått fram och försiktigt lyft på filten förstod de odören. Där låg en död kvinna. Sebastian gissade att hon nog varit död ett tag, hur länge var rättsläkarens uppgift att ta red på. Men det fick lov att vänta. För Sebastian hade gett önskemål om att låta kroppen vara. Det såg ändå ut som om någon besökt platsen vid flertal tillfällen med tanke på alla fotspår som fanns där.

Polisen hade backat ut från brottsplatsen och börjat bevaka. Sebastian och ett par andra satt där hela natten utan att något hände. Någon gång under småtimmarna hade det dessutom börjat snöa. Och det snöade långt in på morgonen. Precis när Sebastian började tappa hoppet hörde han hur någon kom smygandes genom skogen. Strax efter dök det upp en ung kvinna. Hon gick raka vägen in till mitten och satte sig på huk och lyfte på filten. Sen började hon att sjunga. Vad hon sjöng på hörde inte Sebastian, bara att hon sjöng. Efter att hon sett sig noga omkring tog hon fram en sminkväska och började omsorgsfullt sminka den döde. Och den synen. Sebastian visste att den skulle han aldrig kunna glömma. Då gav han tecken om att gå in. Strax efter släpade de ut kvinnan från skogen som både skrek och grät. Ja, ända tills de satte henne i bilen. Då tystnade hon. Drog bara en lättnadens suck som om hon blivit befriad från ett outhärdligt uppdrag.

Miranda låg i sin säng. Sin enkla säng som stod efter ena väggen i den cell hon nu kallade hem. Hon låg där och småsjöng för sig själv som hon alltid gjorde.

”Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen skär”. Hon nynnade samtidigt som hon tänkte på Kerstin där hon låg i skogen.

Hon hade varit så himla vacker. Näst intill perfekt. Men inget kan vara för evigt, det förstod Miranda nu. Men hon hade det bra här. Fått många nya vänner. Första gången hon träffade dem var i matsalen. För ett ögonblick hade de bara stått och stirrat på henne. Då hörde hon Kerstins ord för sitt innersta. Hur hon berättat om förödmjukelsen och om övergreppen. Miranda kände hur halsen snörades ihop. Hon försökte svälja, men munnen kändes med ens torrare än en öken.

”Är det sant att du har dödat pedot Kerstin?” sa en av kvinnorna och satte sig ner bredvid henne.

Miranda nickade försiktigt och tittade runt bland kvinnorna.

Med ens satte de sig ner mer stora leenden. Och de utropade flera gånger att hon inte borde sitta inne. Hon hade gjort samhället en tjänst. Det enda hon kunde göra var att hålla med dem. Men innerst inne saknade hon Kerstin. Det kunde hon dock inte säga till de här kvinnorna, för då skulle de strimla henne. För att bli deras vän istället för slagpåse berättade hon hur hon kom på henne med söta Alice. Att det var därför hon dödat henne.

Miranda kom osökt att tänka på den dagen mamma hade besökt henne. Hon hade gått in i besöksrummet och satt sig ner mitt emot henne. Visste inte vad hon skulle säga. För vad sa man till någon som inte hört av sig på flera år. En lång stund satt de där under tystnad.

”Kan du förlåta mig”, sa mamma plötsligt.

Miranda tittade upp med stora ögon. Hon öppnade munnen, men inte ett ljud kom ut så hon stängde den igen.

”Om jag bara hade lämnat din far … inte låtit honom våldföra sig på dig, ja då hade du kanske inte hamnat här”.

Miranda tänkte på tillbaka på vad mamma sagt. Tänk om mamma hade lämnat pappa? Hade de fått det bättre då? Miranda var inte så säker. Hon hade nog bara hittat en ny man som behandlade dem illa och hon hade ändå hamnat i fängelse.

Slut

Det sista delen... hoppas ni gillar den? Novellen är rättad och redigerad, skulle därmed inte passa in i novelltävlingen då den har nio ord för mycket. Och jo, i dessa tävlingar är de kinkiga. Ett ord eller till och med ett tecken för mycket så är man diskad.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er nu. Kram.