När Agnes träffade Cecilia - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Tredje deltävlingen var i mars 2019 och hade temat Ensamhet. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt andra bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en liten samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker många därute som fått uppleva ensamhetens baksida.

När Agnes träffade Cecilia

Agnes satt vid köksbordet och drack sitt morgonkaffe, sneglade på den tomma kaffekoppen som stod på platsen mitt emot. Hon hade köksfönstret på glänt och utanför hörde hon hur småfåglarna bråkade över de få brödsmulorna som hon nyss hade kastat ut.

Detta var något som hon och hennes man Nils hade haft som tradition ända sen de både blev pensionärer. De gick upp tidigt, satte sig vid köksbordet. Drack sitt kaffe och åt en varsin smörgås. Sen öppnade de köksfönstret när vädret tillät och lyssnade på småfåglarna. Av allt hon gjort i sitt 70-åriga liv så var livet med Nils det bästa. Det enda hon ångrade nu, med facit i hand, var att de inte hade kämpat hårdare med att skaffa barn. Så nu satt hon här ensam. Betraktade Nils tomma kaffekopp. Den ställde fram varje morgon av ren rutin, trots att Nils varit död i nästan fem år nu. Men den rutinen tröstade. För det kändes på något vis som om han satt där med henne. Betraktade henne, som han alltid gjorde med sina pliriga ögon och varma leende. Den rutinen gjorde att hon inte kände sig lika ensam.

Cecilia hade gått upp som vanligt. Klätt på sig, borsta tänderna och fixat sig en enkel frukost. Föräldrarna hade redan åkt till sina jobb så hon fick ta sig till skolan på egen hand trots att hon nyss fyllt tolv år. Bara till för ett år sedan hade hennes farmor kommit förbi varje morgon för att se till att hon kom till skolan. Men nu bodde hon hos änglarna nu tillsammans med morfar.

Hon åt snabbt upp sin skål med fil och flingor innan hon satte på sig sina ytterkläder och sprang iväg till skolbussen. Väl på skolan så blev hon hemskickad igen. På första rasten hade en av de äldre eleverna tagit henne till skolans sjuksköterska som genast misstänkte röda hund. Men Cecilia visste bättre. Hon visste att det var bara hennes fräknar som vaknat till liv av den första vårsolen. Men hon argumenterade inte emot. Däremot såg hon fram emot att slippa vara hackkyckling för några dagar. Så hon sa snabbt hej då till skolsköterskan och tog en promenad till stadsparken.

Nu satt hon här ensam på en parkbänk. På avstånd såg hon liten, krum och gråhårig tant komma gåendes. Hon påminde så om farmor Astrid. Minnet av hur de båda brukade gå till parken för att mata änderna dök upp. När tanten kom fram till Cecilia så stannade hon upp och tittade nyfiket på henne och log.

”Vad heter du?” sa tanten med gummröst.

”Cecilia”, sa hon artigt.

”Hej jag heter Agnes, får jag slå mig ner här bredvid dig?”

Cecilia nickade.

”Så vad gör du här alldeles ensam?” Agnes satte sig mödosamt ner bredvid flickan på parkbänken. ”Ska inte du gå i skolan så här dags?”

”Jag blev hemskickad.”

”Men varför då?” sa Agnes, ”du ser inte sjuk ut?”

”Det är jag inte heller.”

”Och ändå sitter du här.”

Cecilia och visade sina armar för Agnes och log brett ”De trodde mina fräknar var röda hund.”

”Men nu hittar du väl ändå på” Agnes skrattade.

Men Cecilia skakade allvarligt på huvudet. ”Misstänker att vår skolsköterska inte gått klart sin utbildning.”

”Ja om hon skickade hem dig för fräknar så har du nog rätt”, sa Agnes och lade huvudet på sned, ”fast varför går du inte hem för?”

”Inge kul att vara hemma själv”, sa Cecilia och suckade, ”är så tomt utan farmor.”

”Tycker inte heller om att vara hemma”, sa Agnes, ”känns tomt sen min man gick bort.”

”Så då är vi båda ensamma”, sa Cecilia och log försiktigt, ”vad sägs om att vi kan vara ensamma tillsammans?”

”Vilken fin idé” Agnes log stort. ”Så vad vill du göra? Vad brukade du och din farmor hitta på?”

”Vi brukade mata änderna här i parken.”

”Vet du”, sa Agnes, ”det brukade jag och min man också göra … ska vi göra det, mata änderna?”

”Men vi har ju inget att mata dem med”, sa Cecilia och höjde ögonbrynen.

”Men bageriet har.” Agnes reste på sig och nickade.

”Ja så klart”, sa Cecilia och skuttade upp från bänken.

De gick de båda sida vid sida upp till bageriet. Agnes frågade efter gammalt fröigt bröd och det hade de. När hon skulle betala gick inte bageriet med på det. Det var ändå bröd som skulle slängas. Så med en påse bröd gick de upp genom parken, till dammen där de möttes av hungriga änder. De tog fram en varsin bit bröd ur den medhavda påsen och började genast mata fåglarna. Cecilia kände sig modig och matade dem direkt ur händerna. Cecilia tittade upp på Agnes som log stort tillbaka. Tillslut insåg Cecilia att klockan var mycket och att hon var tvungen att gå hem. Men hon lovade Agnes att de skulle ses i morgon igen.

När Cecilia kom hem möttes hon av en arg mamma.

”Vart har du varit?” sa hon sammanbitet, ”de ringde från skolan sa att du var sjuk.”

”Jag har varit i parken och matat fåglarna”, sa Cecilia, ”med tant Agnes.”

”Men skolan sa att du hade röda hund? Och vem är tant Agnes?”

”Lugn mamma … de misstog mina fräknar bara.” Cecilia visade sina armar. ”Och tant Agnes är en ensam tant. Du måste träffa henne, hon är precis som farmor.”

”Så du har haft en bra dag.” Mamma log och rufsade Cecilia i håret.

”Absolut.” Cecilia nickade och sprack hon upp i ett stort leende. Något som varit sällsynt den sista tiden, så mamma kunde inte vara arg på sin dotter när hon såg henne glad igen.

Den här dagen kom Agnes hem med ett leende på läpparna. Hon gick in i köket och tog fram ingredienser för att göra i ordning sin middag. Tänkte att en dag skulle hon bjuda in lilla Cecilia. Kanske på en bit mat.

”Hörde du det Nils?” sa Agnes och vände sig mot den tomma koppen på bordet, ”ibland behövs så lite för att slippa känna sig ensam.”

Slut

I denna denna novell har jag försökt skildra två sorters ensamhet. Den unga personen är faktiskt baserad på en upplevelse jag hade när jag gick på mellanstadiet. Skillnaden är att min pappa hämtade mig eftersom vi bodde ute på landet till skillnad från min karaktär som bor i stan. Men ja, jag blev faktiskt hemskickad på grund av mina vår-fräknar. Sen har jag skrivit om den ensamhet som jag kan tänka mig att min farmor upplevde efter att farfar vandrat vidare men hon hade trots allt oss till skillnad från min karaktär. Jag hoppas att ni gillade den och att den gav er ett leende.

Nu får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.