Semestern - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Sjunde deltävlingen var i juni 2019 och hade temat semester. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt sjunde bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en mörk samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute, till och med alldeles för många, som tyvärr fått uppleva något liknande.

Semestern

Jag satt utanför mitt tält och sippade kaffe ur min kåsa. Åt stillsamt på en ostsmörgås. Kände hur morgonsolen värmde i mitt ansikte. Hur morgonbrisen lekte med mitt rufsiga hår. Jag såg mig runt om på berglandskapet. Tänkte tillbaka på när jag och min pojkvän Patrik satt hemma vid köksbordet och planerade denna resa. Norge runt på motorcykel som Patrik skämtsamt sa. Visst var det ett skämt, men det skämtet hade också en smula allvar.

Ett år tidigare hade han fått diagnosen cancer. Tumörer i huvudet. Han genomgick diverse behandlingar. Slet och kämpade med att bli frisk. Men så fick han beskedet ingen av oss ville höra.

”Tyvärr det finns inget mer vi kan göra.”

Jag minns hur han skrek rakt ut. Men läkaren tittade på oss med sorgsen blick. Förklarade att de hittat en ny tumör de inte kunde operera bort.

”Du har max ett år kvar att leva”, sa läkaren dämpat, ”så gör dina sista dagar minnesvärda.”

”Mina sista dagar minnesvärda”, upprepade han och ställde sig upp, ”det var väl för fan inte det jag kämpade för.”

Han tog ett steg mot läkaren och hytte med näven. Men läkaren bara reste på sig och greppade hans knutna hand med båda sina händer.

”Jag är hemskt ledsen”, sa läkaren med grötig röst, ”det var inte det här jag kämpade för heller.”

När vi gick hem från sjukhuset den dagen kände vi oss tomma. Lurade på livet. Det fanns inget mer att säga. Bara gå till apoteket och hämta ut medicin och sen gå hem och försöka leva livet som om inget hade hänt. Laga mat, äta den, städa undan, titta en stund på tv innan det var dags att sova. Inte många ord byttes den mellan oss den kvällen. Men dagen därpå skuttade han ur sängen med ett leende på läpparna.

”Vi ska åka på semester”, utropade han, ”jag vill ta dig till Norge.”

”Men är du säker på det”, sa jag och satte mig upp på sängkanten.

”Oja”, sa han, ”jag vill skapa minnen med dig. Bestående minnen.”

Och så var det bestämt. Vi började planera vår drömsemester. Vi skulle ta motorcyklarna till Norge och till Geiranger. Patrik hade varit där som barn med sina föräldrar och nu ville han ta med mig dit. Eller som han sa.

”Jag vill visa dig den vackraste platsen på jorden. ”

Vi planerade vilka vägar vi skulle ta. Vi bokade in en tältplats åt oss på en camping strax ovanför Geiranger. Vi bokade till och med biljetter till sightseeingbåten. Allt var betalat och klart bara att åka när den dagen kom. Som vi såg fram emot det. Men så hände det som inte fick hända. Patrik insjuknade snabbt den kvällen. Det var bara att ringa efter en ambulans. Patrik lovade mig att det bara var ett bakslag att han snart skulle vara hemma igen. Men på vägen in till sjukhuset så somnade han in. När jag kom fram till sjukhuset och fick dessa nyheter så brast det för mig. Tårarna rann som små bäckar utmed mina kinder. Jag varken orkade eller ville kontrollera mina känslor då. Sjuksystrarna var så snälla och tog mig till ett enskilt rum där de tröstade mig tills jag var redo att åka hem. Men den var nog den jobbigaste jag någonsin gjort. Att lämna honom där på sjukhuset. Det var till och med jobbigare än begravningen som ägde rum lite drygt en vecka senare. Men när jag stod där i kyrkan vid hans kista, så lovade jag honom att ändå genomföra vår resa. Vår drömsemester. Även om det bara var ett par dagar bort. Släkt och vänner avrådde mig från att åka, men jag stod på mig. Och nu sitter jag här utanför vårt tält på Dalen Gaard camping. Försöker njuta av resan även om jag fick göra den på egen hand. Men jag kände mig inte ensam. För på något vis kändes det som om Patrik var med mig. I synnerhet när jag igår åkte med sightseeingbåten nere i Geirangerfjorden. Hur han pekade ut den ena vattenfallet efter det andra. Och alla husen. Jag kunde höra han säga ”Titta där är bondgården jag berättade om, den som man tog sig upp med repstege till.” Där och då kunde jag för första gången le. Le på riktigt sen han somnade in. För det var en tröst att känna hans närvaro. Att oavsett vad jag skulle göra i framtiden så skulle han ändå finnas där vid min sida. Heja på mig i allt jag tog mig för.

Men nu var det dags att göra mig redo för vårt nästa äventyr tillsammans. Idag skulle jag ta motorcykeln upp på toppen, upp på 1500 meter över havet. Att från Dalsnibba få se, som Patrik sa, Geiranger från sin bästa sida. Så jag viftade bort en envis mygga och reste på mig. Tog med mig min necessär och gick mot servicehuset där jag gjorde mina morgonbestyr. Så fort jag var klar satte jag mig på motorcykeln, redo för det sista äventyren innan resan begav sig hem över igen. Jag körde den snirkliga vägen upp. Det tog sin tid men till slut kom jag upp. Jag klev av motorcykeln och tog av mig hjälmen. Lät blicken glida ner mot Geiranger. Patrik hade rätt, det här var verkligen denna lilla by från sina bästa sida. Och än en gång kunde jag höra hans röst i mitt öra.

”Ser du den lilla vita fläcken där nere i fjorden, det är lyxkryssaren vi passerade med sightseeingbåten igår. Visst är det häftigt.”

”Ja det är det”, sa jag högt för mig själv och nickade, ”det är rent ut sagt magiskt.”

Jag drog sen efter andan och kände hur en känsla spred sig i min kropp. En känsla av att jag faktiskt skulle klara det här. Livet utan Patrik. Visst, det skulle inte bli lätt men jag skulle klara mig.

”Tack Patrik”, sa jag högt, ”tack för den tid jag fick med dig … och du, nästa år åker vi hit igen.”

Slut

Som sagt även denna blev en vinnande novell och en av två bidrag som kom med i antologin 'Tolv delar av livet'. Utan att direkt skryta så var jag dessutom den enda som vann mer än en gång. Hoppas att ni gillade novellen, att ni fann den både gripande och fin.

Nu så får ni alla ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta hand om er och om varandra med.