Tågresan - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... andra deltävlingen var i februari 2019. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt andra bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en vanlig samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute som upplevt att 'gammal kärlek rostar aldrig'.

Hade sett fram emot den här resan i veckor. Jag hade till och med packat min väska flera dagar innan. Det hade aldrig hänt förut. Jag var känd för att skjuta på allt in i sista minuten. Men nu var jag äntligen på väg för att möta min barndomsvän Alex som jag inte sett sen jag var 19 år. Han hade varit min bästa vän, mitt stöd och den jag kunde prata med om allt. Han var till och med min första kärlek. Men det vågade jag aldrig berätta för honom. Det var nu 17 år sedan som våra liv skiljdes åt när vi för första gången valde att gå olika utbildningar. Jag valde att studera till läkare i Stockholm. Han till veterinär i Umeå. Och det var under min utbildningstid som jag träffade den man som jag tillslut gifte mig med. Men det äktenskapen var dömt att misslyckas. För när jag efter 6 års försök inte kunde blir gravid, så fanns det inget annat alternativ än att skiljas.

Men nu sitter jag här på väg från huvudstaden som varit mitt hem i många år. Hörde hur ljudet från tåget trängde sig igenom musiken i mina hörlurar. Utanför susade det snötäckta träd, vita landsvägar och snöinbäddade samhällen förbi. Jag lutade mig tillbaka där jag satt och slöt mina ögon. Njöt av känslan att äntligen vara på väg. Lät mina tankar vandra iväg mot den ankommande våren. På de små gröna musöronen som skulle poppa upp i både buskar och träd. Där blommorna skulle pressa sig upp ur jorden för att bli pollinerade av humlor och bin. Hur den friska vårvinden skulle smeka min kind, hur solen skulle värma mitt vinterbleka ansikte. Så som det gjorde den där dagen.

> Jag mindes hur jag öppnade ögonen då något skymde solen. Och där stod han och tittade på

mig med ett stort leende på läpparna.

”Där är du ju”, sa jag.

”Japp”, sa han och satte sig ner bredvid mig i gräset där jag satt under den stora eken. Den ek som stod utanför hyreshuset där vi bodde. Där satt vi så ofta som vädret tillät. Det var där som vi pratade om livet, framtiden och våra drömmar.

”Jag kom in”, sa han och viftade med ett kuvert, ”jag kom in på en reservplats.”

”Grattis”, sa jag och log. Men allt jag kände var ett sting i hjärtat. För även om jag såg fram emot att börja högskolan, så såg jag inte fram emot att skiljas från min vän. Hur jag skulle klara mig utan Alex vid min sida. I stället för att berätta det så lutade jag mig fram och gav honom en kram.

”Tack”, viskade han i mitt öra.

Jag lutade mig tillbaka och såg honom rakt i ögonen. Kände hans andetag mot mitt ansikte. Hans smekande fingrar mot min kind. Ville så gärna kyssa honom där och då. Pressa mina läppar mot hans. Men jag vågade inte ta första steget, så jag reste på mig och gick i väg. <

Då ropades ’nästa Umeå’ ut i högtalaren. Jag slog upp ögonen och tittade mig förvirrat omkring. Utanför fönstret såg jag hur tåget sakta gled in på min slutdestination. Kände hur en värme spred sig i kroppen. Nu var jag framme. Jag samlade snabbt ihop mina saker. Så fort tåget stannade reste jag på mig och gick av. Jag drog jackan tätt omkring mig och sökte av perrongen med blicken. Efter ett par minuter såg jag en man stå och vinka lite längre bort. Till min stora glädje så var det Alex. Jag skyndade fram till honom och gav honom en varm kram som han genast besvarade. Sen tog han min väska och vi började sakta gå ifrån stationen.

”Hörde att du skiljt dig”, sa han, ”måste kännas tråkigt.”

”Nej”, sa jag och log, ”det var nog det bästa som kunde ha hänt … men du då? är du gift?”

Han stannade upp och skakade på huvudet. ”Min fru dog för 2 år sedan, så jag är ensam med mina 2 barn.”

”Så fruktansvärt”, utbrast jag och lade tröstande min hand på hans arm, ”och barnen? hur gamla är de?”

”Joel har precis fyllt sju år och Jonna fyller fem till sommaren.”

”Så vad tycker de om att jag kommer och hälsar på?”

”De är nyfikna såklart”, sa han och log illmarigt, ”på pappas första kärlek.”

”Första kärlek?” Jag kände hur jag rodnade.

”Ja, jag har tänkt på dig sen den dagen vi skiljdes åt.”

”Har du?” Jag drog efter andan. ”Alltså … du var anledningen till att mitt förhållande inte fungerade, han var inte du.”

”Vad sägs om att vi börjar om från början”, sa han, ”lär känna varandra på nytt och se vart det leder.”

”Ja varför inte”, sa jag, ”det låter som en bra ide.”

Resten av promenaden gick vi under tystnad. Inte en pinsam tystnad, utan en bekväm tystnad som man bara kan ha med en god vän. Efter några minuters stannade han upp framför ett stort vitt hus. Han öppnade grinden och visade in mig i trädgården. Sen gick han fram till huset och öppnade dörren. Så fort vi kom in i hallen möttes vi av en ung tjej.

”Hoppas de varit snälla?” sa han och greppade sin plånbok från bakfickan och tog fram en slant som han räckte över.

”Ja då” Tjejen log och tog emot pengarna. Sen vände hon sig om och lämnade huset med lätta steg. Så fort ytterdörren slagit igen ropade Alex med hög röst.

”Nu är vi hemma!”

Strax efter hörde jag hur det rasslade till på övervåningen och nedför trappen kom två barn rusande. Nästan så jag blev nervös att någon av dem skulle snubbla och ramla. Men de kom båda ner för trappen. Kastade sig om halsen på mig och önskade mig välkommen i munnen på varandra. Kvittrade glatt som två småfåglar. Men när de kramade om mig så visste jag att jag var på rätt plats. Det var här jag hörde hemma.

Slut

Jag hoppas att ni gillade novellen och att, trots att den är intensivt kort, ändå slutade på ett bra sätt. Men det blir lite så här när man försöker få in så mycket berättelse som går med så få ord som möjligt. Eller i det här fallet, max 1000 ord.