Under ytan - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Fjärde deltävlingen var i april 2019 och hade temat från bilden ni ser här under. Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa mitt fjärde bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en mörk samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute som tyvärr fått uppleva något liknande.

Under ytan

Jag satt och såg ut över sjön när det slog mig hur fridfullt det var. Hur grannarnas sommarhus speglade sig i den rofyllda vattenytan. Men där, under ytan, ruvande en tragisk historia. Jag kom ihåg det som om det vore igår trots att det var många år sedan. Det var i början av juni och vi skulle spendera semestern i sommarstugan, hela familjen. Den här gången ville jag inte, jag ville vara kvar i stan. Mina föräldrar tyckte inte att en 13-åring var mogen nog att stanna hemma själv. Så det var bara att packa sin väska och sätta sig i bilen.

De första dagarna så regnade det, men på tredje dagen vaknade jag av att solen sken i mitt ansikte. Jag hoppade ur sängen och satte på mig min baddräkt. Gick ut till köket där min moster och min kusin satt vid ena långsidan av bordet och åt frukost. Mitt emot satt mamma och pappa. Den enda som inte var där var mosters man, men han var som vanligt tidigt ute och fiskade gädda.

”God morgon gumman”, kvittrade mamma, ”vill du ha frukost nu?”

”Jag är inte hungrig.” Jag skakade på huvudet. ”Tänkte gå ner till stranden en stund.”

”Jag vill bada”, utbrast min kusin och rykte sin mamma i ärmen.

”Klart du ska”, sa min mamma och log, ”vänta så packar jag en picknickkorg åt er så kan du och Lisa gå till stranden sen.” Hon reste på sig och började genast packa en korg.

”Måste jag släpa på en åttaåring?” Jag lipade åt min kusin som genast lipade tillbaka.

”Det är väl det minsta du kan göra”, sa pappa och drack en stor klunk av sitt kaffe.

”Var det därför jag tvingades följa med?” sa jag och rynkade pannan, ”ni behövde en barnvakt.”

”Du!” utbrast pappa och dunkade näven i bordet, ”du tar med din kusin!”

Jag tittade på Lisa som trotsigt reste på sig och gick och ställde sig bredvid mig. Sen tittade hon upp på mig med glittrande ögon.

”Jag lovar att inte vara i vägen”, sa hon och log stort, ”snälla låt mig följa med.”

”Där ser du”, sa min moster och räckte över picknickkorgen till mig, ”ha det trevligt nu.”

”Okej”, sa jag med ett suck och tog emot picknickkorgen, ”Kom Lisa så går vi och badar.”

Lisa greppade sin badhandduk och följde efter mig hela vägen ner till stranden som en trogen hundvalp. Väl framme vid stranden så kastade Lisa av sitt linne och sina shorts och blottade en neonrosa baddräkt. Själv gick jag fram till den redan uppställda solsängen och ställde ner picknickkorgen. Men när jag tittade ner i picknickkorgen inser jag att mamma ansträngt sig. Inte nog med att där låg en rad goda mackor, ett käxpaket och en flaska saft. Där låg också min favoritbok.

Jag slog mig ner i solstolen och började läsa. I bakgrunden hörde jag hur Lisa badade. Hon tjoade, plaskade och småsjöng. Efter ett tag kom hon upp. Kurade ihop sig i sin stora badhandduk. Vi åt av mackorna och drack av saften. Så fort vi ätit klart sprang hon ner i vattnet igen. Men efter ett tag, medan jag satt där och läste, så åt sig en tystnad in i mitt huvud. Och när jag tittade upp så låg vattnet framför mig alldeles stilla. Jag kände hur paniken i kroppen växte. Jag sprang ner till vattnet men det enda jag såg var en spegelblank sjö. Inte en enda krusning syntes.

”Lisa! Lisa var är du?” ropade jag. Men jag fick inget svar.

”Sluta nu”, utbrast jag, ”det är inge roligt ... kom fram nu!” Men inget hände. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

”LISA!, skrek jag så mycket min hals orkade, ”LIIISAAAA.” Men ingen svarade.

Jag fortsatte att ropa om och om igen tills alla från huset kom springandes ner till stranden. Och då var paniken ett faktum. Lisa var borta. Pappa hoppade i vattnet och dök om och om igen, men helt utan resultat. Mamma skakade om mig och skrek. Vad hon sa minns jag inte. Men i bakgrunden kunde jag höra mosters hysteriska gråt. Efter ett tag så kom brandkåren. De hade dykare med sig som genast började söka av sjön och närgränsande områden. Men helt utan resultat. När det började mörkna gick vi alla upp till sommarstugan. Vi satte oss ner i allrummet under tystnad och väntade. Mamma satt och höll om min moster som grät tyst. Bredvid dem satt pappa som klappade moster tröstade på armen. Mosters man var med brandkåren och letade eftersom han som fiskare kände till varenda vrå av sjön. Själv satt jag i den andra änden av rummet och frågade mig själv om och om igen hur detta kunde hända. Helt plötsligt tittar mamma upp på mig.

”Jag kommer aldrig att förlåta dig”, sa hon med kall röst, ”vi bad dig att se efter din kusin men inte ens det klarade du av.”

Jag tittade på mamma och sen på pappa. Men de tittade tillbaka med tomma blickar och jag kände hur mitt hjärta förvandlades till en blytung sten i bröstet.

”Jag ville inte ens åka hit”, sa jag och svalde hårt, ”jag ville inte…”

”Håll tyst!” avbröt pappa och reste på sig, ”du har inte…”

Mer än så hann han inte säga eftersom ytterdörren öppnades. In kom mosters man med Lisa i famnen. Hon hade tydligen simmat för långt och hamnat på fel strand. Vi blev alla glada att hon klarat sig. Mamma blev så glad att hon bad om ursäkt. Det hade inte varit mitt fel.

Däremot hade dykarna hittat något annat. Ett fynd kallade de det. En 13-årig pojke som varit anmäld försvunnen i flera veckor. Även om det var tragiskt så hade familjen äntligen fått svar. Tydligen hade han tagit sitt liv. Jag kom ihåg det som om det vore igår, även om det gått över 30 år. Det var då en jämnårig pojke valde döden framför livet. Och frågan jag ställt mig varje dag sen dess är, varför?

Slut

Hoppas ni gillade den... för den här novellen tog med mig på en tur jag inte riktigt hade tänkt mig. Och som jag började säga... så fort jag såg bilden så visset jag precis vad den skulle handla om.

Vad var min idé? Jo... två flickor vid en sjö. En uttråkad tonåring och en badglad flicka. Flickan försvinner och tonåringen får skäll. Så långt allt väl. men så kom skrivkrampen precis när man började leta efter flickan. Till min förvåning hittades hon vid liv. Det hade jag inte räknat med. Inte heller vad de skulle hitta istället.

Ha nu en fortsatt bra dag, Tack för att ni tog er tid att läsa. Ta nu hand om er och om varandra.