Överraskningen - Novell

GJ produktion gick ut med en novelltävling under namnet Novellstugan... Jag deltog i alla tolv deltävlingar. Jag höll noga reda på vilka noveller som publicerades på GJs Facebooksida, ja, ända till augusti. Så vilken i ordningen denna är har jag inte riktigt koll på. Det jag vet är att denna deltävling var antingen i september, oktober, november eller december 2019 och jag tror temat var 'En överraskning'.

Tävlingsreglerna i korta drag: skriva en novell på max 1000 ord baserat på ett förutbestämt ämne. Här nedan kan ni nu läsa ännu ett bidrag i den här novelltävlingen. Mitt bidrag är en någorlunda obehaglig samhällsskildring. Kom ihåg! den är påhittad, men det finns säker någon därute som tyvärr fått uppleva något liknande.

Överraskningen

Det började som en helt vanlig dag. Jag gick upp, jag gjorde mig i ordning, åt frukost och stressade i väg till jobbet. Strax efter lunch ringde min man och sa att han hade en överraskning åt mig. Han ville inte säga vad det var, bara att jag skulle ha bekväma skor. Sen skickade han ett sms. Jag öppnade det och läste ”Åk ut till stora vägen. Ta till höger och åk i trettio minuter. Sväng vänster vid stora eken in på en grusvägen. Du vet vilken. Fortsätt tills vägen tar slut. Parkera bilen. Följ sen de gula banden till fots.”

Jag tog genast ledigt. Bytte om till mina sneakers och lämnade mina högklackade skor på kontoret. Sprang sen ner till garaget och till min bil. Sen var jag på väg. Åkte efter instruktionerna. När jag kom fram parkerade jag min bil efter vägen och klev ur. Tittade mig förvånat omkring. För det enda jag kunde se var träd och åter träd. Men så såg jag ett gullysande band som var knutet runt ett av träden. Jag gick fram till trädet och såg genast ett band till lite längre in i skogen. Jag började gå in på en smal stig som slingrade sig mellan trädrötter och stenar. Allt eftersom dök det upp fler gula band. Men så kom jag fram till en glänta i skogen. Och mitt i gläntan stod ett gammalt övergivet hus. Jag gick fram till huset och kikade in i hallen, kikade in genom den öppna ytterdörren.

”Lasse är du här”, ropade jag. Men ingen svarade. Jag gick försiktigt in i hallen på ett lätt svajande golv. Ropade en gång till, men fortfarande inget svar. Jag tog ett par steg in i ett gammaldags vardagsrum. Men då gav golvet plötsligt vika under mina fötter. Och utan att kunna göra något rasade jag ner i ett kompakt mörker.

Jag landade hårt på ett källargolv. Kände hur det knakade till i mitt högra knä. Sen spred sig en enorm smärta som fick mig att kippa efter andan. När jag tittade efter såg jag hur benet låg i en onaturlig ställning. Den var uppenbart brutet. Jag satte mig upp och hasade mig sakta mot en vägg som jag kunde luta mig emot. Jag kämpade med att hitta rätt andning så att jag skulle kunna skrika på hjälp. Men jag kunde bara hyperventilera.

Det var då som jag såg den. Monstret. Han satt där och såg på mig med glansiga ögon. Inte ett par ögon, utan tre par. Eller var det fyra? Jag mötte hans blick, kände hur jag började rysa så mycket att håret ställde sig rakt ut över hela kroppen. Jag försökte skrika, men det enda ljud som kom ur min mun var ett hest krax. Då tog han ett kliv framåt. Jag försökte hasa bakåt men jag satt redan upptryckt mot väggen. Då såg jag hur det rörde sig i ögonvrån. När jag vrider på huvudet sitter där en till. Ett ännu större monster men minst lika svart. Dessutom hade hon alla sina barn med sig. Det fick hennes kropp att nästan se luddig ut. Jag översköljdes av illamående. Våg efter våg svallade över mig som om jag var en strand och illamåendet var havsvattnet. Kroppen började då att skaka okontrollerbart. Det var som jag hade blivit nerkyld trots att jag var varm. Jag knep ihop ögonen, bad en stilla bön att de skulle försvinna. Att jag kanske bara inbillat mig. Men när jag öppnade ögonen igen satt de båda kvar där och tittade på mig, fast nu satt de ännu närmre.

Så tog den ena modet till sig och satte sig ner bredvid mitt brutna knä. Petade med sitt ena ben på mig. Jag skrek åt han att försvinna men han satt kvar. Jag kände hur jag började få svårt att andas. Som jag for in i en tunnel. Det kunde bara betyda en sak, jag höll på att svimma. Då ropade någon mitt namn.

”Här nere”, skrek jag, ”jag är här nere.” Med ens lös det upp i taket. Och där i hålet såg jag min mans förvånade ansikte. Han lyste på mig med en ficklampa. Det ljuset gjorde att de små svarta monstren valde att krypa undan och in mörkret.

”Men hur hamnade du här?” sa han och log stort, ”såg du inte att du skulle gå förbi huset … jag satte band ända till ängen.”

”Det missade jag”, sa jag skamset, ”men snälla hjälp mig härifrån för det är hundratals spindlar här nere … jag dör snart.”

”Jag kommer”, sa han lugnt och försvann från hålet.

Strax efter öppnades en dörr lite längre bort och in kom min man. Han gick fram till mig och hjälpte mig upp på fötterna. Hjälpte mig sen att gå till hans bil så att han kunde ta mig till sjukhuset. Där visade sig att mitt knä bara var ur led. Så med ett tillrättalagt knä åkte vi istället hem.

Dagen därpå tog han mig ut till platsen igen. Men stor möda tog jag mig fram på stigen med mina kryckor. Denna gång gick vi förbi huset. Det var jag tacksam för eftersom det gav mig rysningar. Men när vi kom ut på baksidan av huset och ut på ängen öppnade landskapet upp sig. Därifrån kunde man se hela landskapet så långt ögat kunde nå. Det var så vackert att jag nästan tappade andan.

”Skulle du”, sa han med ett leende, ”skulle du vilja bo här med mig?”

”Vad menar du?” sa jag skeptiskt.

Då berättade han sina planer för mig. Marken hade han redan köpt. Det befintliga huset skulle rivas för att ge plats åt ett färdigt nyckel-hus. När jag hörde det kastade jag mig om hans hals för jag kände mig så glad. Så glad att tårarna började rinna utför mina kinder.

”Det här var överraskningen”, fortsatte han och torkade ömsint bort mina tårar, ”att få ge dig ditt drömhem.” Men det enda jag kunde göra var att le till svar. För jag var stum av lycka.

Slut

Jag hoppas ni gillade min korta novell... Inspirationen till denna novell fick jag från en av Camilla Läckbergs böcker där hennes protagonist Erika Falk går in i ett öde hus där hon hittar de mest obehagliga sakerna i källaren. Men också från den gången jag gick in i ett ödehus där jag kände hur golvet svajade. Jag hade mardrömmar efter det hur jag rasade genom golvet.

Hur som helst. Nu får ni ha en fortsatt bra dag. Tack för att ni tog er tid att läsa. Sköt nu om er ordentligt och ta hand om varandra.